Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är man brottsling för livet?

Är inte tanken med straffet att man är fri sedan?
När man har avtjänat straffet så ska man gå vidare? Men det kan man ju inte om det finns en söktjänst som pekar ut en som en brottsling resten av livet.

Annons

Jag har funderat lite kring det här med Lexbase. Ni vet, sajten som pekar ut människor som dömts för brott. Man kan leta som ungefär på hitta.se, men med information om att den som bor i det här huset har stulit en bil en gång. Till exempel.

Till en början, när sajten lanserades, tänkte jag inte så mycket på det. Mer än att det troligen är lite jobbigt för ett gäng människor nu. Jag gissar att man kanske känner sig iakttagen igen. Som att det kommer upp till ytan en gång till.

Men i början så tänkte jag att man kanske får skylla sig själv. Begår man ett brott så får man kanske leva med det, på något sätt. Sedan tänkte jag inte så mycket på det mer. Efter det har ju jag också sett rubrikerna där människor gråter i kvällstidningarna om att de minsann är utpekade på Lexbase.

Trist, har jag tänkt. Men självförvållat.

Men nu har jag funderat lite till. De här människorna har ju sonat sina brott. De har dömts, avtjänat sina straff och sedan har de försökt fortsätta leva sina liv. Många av dem kanske har begått fler brott, medan andra aldrig mer har gjort något olagligt.

Är inte tanken med straffet att man är fri sedan? När man har avtjänat straffet så ska man gå vidare? Men det kan man ju inte om det finns en söktjänst som pekar ut en som en brottsling resten av livet.

Det är lätt att känna vissa saker som mamma/pappa/syster/bror/dotter/son eller bara kompis till någon som utsatts för brott. Det är lätt att i affekt känna att de där brottslingarna ska hängas ut resten av deras liv. De ska minsann inte slippa undan för att ha utsatt andra för sina brott.

Men om man tänker lite till så är det ju inte riktigt så enkelt. Livet är ju sällan så där svar eller vitt. Allt är en gråskala, och så även det här.

Alla som pekats ut på Lexbase har inte begått grova brott. En del har begått andra brott. Några har kört för fort, några har snattat i en affär, några har fifflat med ekonomin och några har gjort andra saker som de kanske inte borde behöva sona för resten av livet.

Och då blir det omöjligt att dra en rimlig gräns mellan grov brottslighet och icke grov brottslighet. När är man fri? Det går att ta reda på om en person är dömd för grova brott ändå. Och det kanske räcker. Man kanske inte måste ha en söktjänst som berättar om allt dumt man gjort för alla som vill se. Med bara några knapptryck.

Antingen så har vi ett system där människor är fria från sina brott när de avtjänat sina straff. Eller så struntar vi i det, och så låter vi dem sona för det hela livet. Men jag tror faktiskt inte att det gynnar någon. En 18-åring som i ett svagt ögonblick snattade kanske inte förtjänar att vara en brottsling resten av livet.

Jag tror ändå att det måste vara så att när man har avtjänat straffet så har man avtjänat straffet. Då är man fri igen. För jag tror nog att gemene mans straff kan vara värre än att sitta hemma med fotboja i några månader.

Mer läsning

Annons