Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla ska med – till fotbollsplanen!

/
  • Om fler ska delta måste ribban sättas lagom högt.

Annons

EM-sommar stundar och mina barn har börjat visa det där första trevande intresset för att gå upp i något som är större än dem själva. Jag tror inte jag är ensam om att tvingas lyssna till tjat om fotbollströjor och "snälla, mamma, kan vi få köpa sådana där fotbollskort?" (de där samlarkorten som man hittar i alldeles för barnvänlig ögonhöjd på bensinmackarna runt om i Försommarsverige. Till och med fotbollsskolan, som ungarna hittills har varit rätt ljumt inställda till, har i och med den här EM-peppen seglat upp till första plats bland sommarlovets få fasta hållpunkter.

Nu vet vi ju att fotbolls-EM för oss svenskar osvikligen kommer att leda till sorg, så är det nästan alltid, men också och framför allt nu i början: förväntan, glädje, stolthet. Och nästan oavsett hur det går för Sverige i turneringen kommer fler barn än mina att vilja börja spela fotboll i den här sommaren. Kommer vi att lyckas ta tillvara på det? Hur enkelt är det att få vara med och pröva att spela fotboll, eller testa någon annan idrott?

Ute på landet finns föreningslivet runt knuten, åtminstone där jag bor. För att det inte finns så mycket annat? Kanske, åtminstone när jag var liten. Å andra sidan har jag fortfarande så små barn att jag inte riktigt förstått hur mycket som finns runtomkring oss nu för tiden, inte minst för sommarlediga ungar. Det finns fotbollsskolor, det finns simskolor och teaterläger. Det finns sommaraktiviteter för ungdomar, som i min kommun, där varken aktiviteter, fika eller lunch kostar något eftersom målet är att alla ska kunna vara med.

"Målet är att alla ska kunna vara med." Fint, men inte alltid så enkelt. Hur ser man till exempel till så att de dyker upp som annars aldrig gör det?

Kanske, paradoxalt nog, genom att inte ställa några krav alls.

På många ställen runt om i Sverige har man sedan en tid tillbaka testat det som lite motsägelsefullt kallas organiserad spontanidrott. Vad det innebär är att man försöker öppna dörrarna till idrott för fler, och då framför allt de som inte redan är aktiva – de som aldrig dyker upp. Jo, ramarna är satta, platsen är bestämd, men ribban så låg att alla kan vara med och idrotta och umgås med varandra – helt utan krav på pengar, på något större åtagande eller på att vara närvarande vid varje enskilt tillfälle. Det finns förstås problem, som att det tenderar att nästan bara vara pojkar som deltar, men det innebär också möjligheter. Inte minst är det en chans för barn och ungdomar att synas och vara med, men också en möjlighet att visa upp det fina i föreningslivet. Att det dessutom kan vara en viktig nyckel till bättre integration säger kanske sig självt.

Hemma kör vi än så länge högst spontan idrott utan större inslag av organisation. Lika bra det när man har en fyraåring som trots spirande fotbollsintresse verkar tro att han spelar rugby och i stället för att passa storasyster helt enkelt tar bollen i famnen och springer. Men så får det också vara ibland.

Mer läsning

Annons