Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agera varsamt – luckra inte upp jordförvärvslagen

/
  • Vem kommer att äga bondeskogen och åkermarken i framtiden?

Annons

Borde marknadskrafterna släppas fria i de svenska skogarna, så att företag och privatpersoner får göra i precis som de själva vill? Och borde staten ta inte bara ett utan flera steg tillbaka, så att styrningen och kontrollen av hur marken ägs och brukas nära nog tas bort helt?

Den liberalt sinnade vill kanske instinktivt vill svara jakande på dessa frågor, men hur god idé är det att helt "avreglera" ägandet och brukandet av jord och skog? Skulle vi, när det kommer till kritan, vilja leva med konsekvenserna av en politikomläggning i strikt marknadsliberal anda?

För egen del tvivlar jag på att något större systemskifte inom området är möjligt och lämpligt. Ta bara något så grundläggande som försäljning av fastigheter, som i dag regleras av jordförvärvslagen.

Lagstiftningen, som är konstruerad så att aktiebolag ska hindras att köpa jord och skog, kan utan tvekan ses som en inskränkning i marknadsekonomin och i äganderätten. Privata skogsägare kan inte sälja till vem de vill, och kapitalstarka bolag kan inte investera som de vill. Vissa anser att en sådan ordning är orimlig och skadlig.

Skogs- och turismföretagaren Leif Öster, som har en bakgrund inom skogsnäringen, är en debattör som förordar liberalisering på den punkten. I en gästkrönika (27/7) här på ledarplats argumenterade Öster nyligen för att det är dags att släppa in bolagen samtidigt som skogsvårdslagen görs om i grunden.

Att de stora skogsbolagen skulle gynnas av en sådan uppluckring av jordförvärvslagstiftningen är helt klart, men bland de mindre skogsägarna tycks andra överväganden och farhågor fälla avgörandet.

När den statliga Konkurrenskraftsutredningen i sitt slutbetänkande föreslog att regeringen skulle utreda en sådan förändring i lagstiftningen, ställde sig LRF avvisande till idén. Lyssnar man in den lokala skogsägarrörelsens är attityden likartad.

Norrskogs ordförande, Gunnar Heibring, menar att lagstiftning är väl utformad och han ser inga skäl att lagen ska skrivas om. Jonas Eriksson, som är näringspolitisk strateg på Norra Skogsägarna, ställer sig kategoriskt avvisande. Eriksson pekar på risken att stora bolag och utländska investerare skulle börja "dammsuga marknaden" och köpa upp stora arealer i Sverige.

I en ledare i Lantbrukets Affärstidning (28/7) problematiseras saken ytterligare, genom att frågan om det svenska jordbrukets överlevnad vävs in i bilden. Ledarskribenten, Greger Ekman, konstaterar att investerare utan tvekan skulle vara intresserade av mark, men knappast av att investera i jordbruksdrift. För medan jordbruket i sig inte är tillräckligt lönsamt för att attrahera kapital utgör själva marken ryggraden i jordbruket.

"En förändring av jordförvärvslagen riskerar att tunna ut den traditionellt starka kopplingen mellan ägande och brukande", konstaterar skribenten. Markpriserna skulle troligt trissas upp ytterligare, vilket i sin tur skulle öka på finansieringsbehovet.

Lyssnar man till dessa argument blir det betydligt svårare att förorda en radikal chockterapi. Även om det må framstå som det mest ideologiskt renläriga att låta alla som vill investera köpa det de har råd med, bär det emot att bidra till att pressa bort mindre lokala skogsägare och jordbrukare.

Att handla varsamt och eftertänksamt kan ibland vara att föredra framför att riva upp något som sedan kanske inte går att reparera igen.

Mer läsning

Annons