Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äger du gruvan och älven?

/

På Centerpartiets stämma för några veckor sedan avslogs motionen om en drastiskt förändrad gruvpolitik.

Annons

Det var dock med så liten marginal att partistyrelsens röster fällde avgörandet. Däremot ska partiet hädanefter verka för att den statliga avgiften på energiproducerande fastigheter i stället ska falla ut lokalt. Detta med avsikt att få större del av de värden som genereras ur naturresurser i landsbygd ska komma människorna som bor där tillgodo.

Den pågående gruvboomen aktualiserar frågan om vilka värden som ska stannar i området där naturresursutvinningen sker. Förslaget som lades fram på stämman i Karlstad är dock inte nytt. Fram tills regeringsskiftet 2006 motionerade centerpartistiska riksdagsledamöter regelbundet för liknande förslag. Då stöddes de av kristdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Men med tillkomsten av allianssamarbetet – och blockpolitikens uppenbarligen tunga ok – tystnade kraven. Dåvarande partiledare Maud Olofsson sa sig förvisso vara för en förändring, men bedömde det omöjligt att få med Moderaterna och Folkpartiet på en sådan.

Det är inga småsummor det rör sig om. Fastighetsavgifterna på vattenkraftsanläggningar uppgår årligen till 3,8 miljarder. Inför 2014 väntas värdena dessutom räknas upp rejält. Ungefär 90 procent avgifterna tas upp i de så kallade skogslänen. Anläggningen av gruvdrift, men även den av vatten- eller vindkraft, får stora konsekvenser för kommunen i fråga. Det lätt att bara se till det positiva: De nya arbetstillfällena – följda av flyttlass och ökade kommunala skatteintäkter.

Men verksamhet av det här slaget innebär oundvikligen också stora påfrestningar på miljö och en förändring av landskapsbilden. Även om företaget som inleder produktion bär huvudsakligt ansvar, måste kommunen i sin tur göra följdinvesteringar i infrastruktur. De människor som råkar bo i verksamheternas väg förväntas lydigt lämna sina hem.

Befolkningsökningen är inte heller självklar. I flera av Norrbottens gruvkommuner råder paradoxalt nog bostadsbrist samtidigt som befolkningen fortsätter att minska. Pajala, ett av de mest extrema exemplen, verkar vara på väg mot ett "oljeplattformssamhälle", dit människor flyger in för arbete och sedan därifrån.

Hur starkt är egentligen sambandet mellan industriproduktion och lokal befolkningsutveckling (och skatteintäkter)? De arbetstillfällen som försvinner i kris kommer sällan åter på samma ställe när konjunkturen väl vänder upp. Hur nödvändigt nästa stålbad än är för verksamheternas internationella konkurrenskraft är det en utmaning för bruksorten och dess människor när fabriken kortar sina anställningslistor och samtidigt slår produktionsrekord.

I Västernorrland finns 75 vattenkraftverk i bruk. Allt från små, som Nyfors i Örnsköldsviks kommun med en effekt om en enda MW, till stora som Hjälta, Sollefteå, på nästan 180. Lejonparten av de 75 verken snurrar i Ångermanland. Bara i Ångermanälven är tio stycken i bruk (ytterligare fem längre uppströms i Västerbotten). Ångermanland har alltså betydelse för landets naturresursutvinning.

I dag tillfaller skatteintäkterna från energiproduktion och mineralutvinning staten (de senare intäkterna är dock som bekant alldeles för små). Fördelning över landet sker sedan genom statsbidrag och skatteutjämning.

För många av de människor som bor i Norrland så går närheten till naturresursutvinning inte att välja bort. Arbetstillfällen och kommunala skatteintäkter har historiskt sett vägt upp de uppenbara nackdelarna med att ha sådan produktion in på knuten. Sker så inte längre i tillräcklig utsträckning bör riksdagen ompröva politiken.

Det är nämligen ingen självklarhet att det är staten som äger det som råkar ligga i jord i stället för ovan den.

Gabriel Ehrling

Mer läsning

Annons