Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vindkraftverken – skuld till eftervärlden

/

Åsikterna om vindkraftverken är djupt delade. De mest angelägna är de som håvar in pengarna och skyler över detta med möjligheter till arbetstillfällen under några få år.

Annons

Det är lätt att begripa hetsen i vindkraftsutbyggnaden. Nu senast redovisad i det belysande reportaget i ÖA den 10 december om en vindpark på 150 snurror i Grundtjärn i Ångermanland. Det rör sig om 220 meter höga master i ett naturområde som borde ha naturskydd. Anledningen till bygghetsen är konkurrensen som om några år kommer från den sedan flera år påbörjade vågvattenkraften. Alltså kraftverk på havsbottnen med betydligt större effekt och mindre omak för människor och natur.

Vindkraftverken kommer att få svårkontrollerade följder sen de olyckligtvis står där, som en påminnelse om en stöld av vår natur och mänskliga rättigheter. Förespråkaren (en enda!) i samma reportage som lovprisade satsningarna i bland annat Grundtjärn fann inga andra motiv än ekonomiska för den egna börsen. Det enda minus han kom på var förlusten av jakträtten.

Likaså fick kommunalrådet Elvy Söderström i glorifierande ordalag uttrycka sin förtjusning i nån sorts poetisk omöjlig metafor i samma reportage. Hon liknar vindkraftverken med svanar, som sträcker sina gnistervita halsar mot himlen. Men varför då inte skynda på och bygga en park på närmare håll, till exempel både på Varvs- och Åsberget till glädje för de med slika ornitologiska intressen? Och stan kan ju dessutom bygga på höjden numera. Bruset skulle både kännas och höras bättre än från Grundtjärn.

Varför inte tänka om medan tid är? Ju mera elkraft som produceras, desto mera konsumeras eller exporteras. Vi måste alltså spara, vilket förr eller senare blir en nödvändighet. Det finns inga outtömliga resurser, om någon nu skulle tro det. Vi nu som är äldre och lyste oss med fotogenlampor och talgdank fick lov att lära oss sparsamhet. Förresten inte bara på fotogenen i damejeannen, utan även nån krona på bankboken. Vi får nu betala för konsumtionshysterins baksidor.

Åsikterna om vindkraftverken är djupt delade. De mest angelägna är de som håvar in pengarna och skyler över detta med möjligheter till arbetstillfällen under några få år, men sällan nödvändigheten av att de överhuvudtaget ska behövas eller vem som bär ansvaret för nedmonteringarna när den tiden kommer. Eftervärlden får det svårt efter nutidens härjningar, Det är pengar det gäller och inget annat. Det tål att debatteras om inte sparsamhet skulle vara ett plus i en omåttlig konsumtion som vindkraftverken blir upphovet till. Det enorma ljusflödet i julhelgen talar sitt tydliga språk.

Landsbygden utplånas mer och mer, inget parti ser den som viktig längre eller värnar om den. Det är länge sedan Evert Taube, skalden med de rätta metaforerna skrev Änglamark när Vindelälven var i farofyllt läge för utbyggnad. Han såg andra framtida värden i naturen till människors nytta.

Den skövlade naturen, faunan och floran bryr inte penningen sig om. Vindsnurrorna kommer inom ett antal år stå som monumental dårskap över kapitalet.

När jag ser på årets jule-ljusflöde förvånas jag över gnället på elpriset. Det skulle kunna få kosta bra mycket mera för att ge jorden framtida möjligheter.

Gunnar Fredriksson

i Bonässund

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons