Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem tar första steget i Mellanöstern?

Annons

Krisen i Mellanöstern verkar ha passerat gränsen för en fredlig lösning. "Fredsmäklaren" har åkt hem från en absurd insats som i efterhand alltmer påminner om en betald solsemester.
Det ironiska är, att när George Bush skickar sin toppman för att agera, och på "Pappas" order ta både Sharon och Arafat i örat, åker denne först till - Marocko! Några dagar senare anländer han dit han egentligen var på väg, med en uppmaning till Sharon att sluta med dumheterna. Lille Ariels svar blev (inte helt oväntat) "Vänta, jag ska bara."

Sen vänder Powell sig till den lille Yasser på Gazaremsan som grinar, skriker och skyller ifrån sig. När ingen lyssnar, vänder Powell istället blicken mot Egypten och Hosni Mubarak, som väljer att göra sig "indisponibel" - höjden av diplomatisk förnedring.
I Mellanöstern har man nu slutat lyssna på USA vars brist på empati och förståelse för andra kulturer, den arrogans som urartat i att alla plötsligt blir misstänkta terrorister, slutligen straffar sig. Men George W. Bush, är nöjd. Han applåderar Powells "medlarresa" som framgångsrik trots allt.

Småpojkarna Ariel och Yasser vill inte försonas och får därför fortsätta att kivas. Under tiden riskerar heliga platser i Betlehem och Jerusalem, som båda parter antingen tillsammans eller var för sig säger sig värna om, att förstöras. Var finns den religiösa logiken i att både belägra och beskjuta födelsekyrkan?

För att det över huvud taget ska vara möjligt att uppnå fred i Mellanöstern, krävs det en vilja bland de berörda politikerna att sätta sig ner och ta sitt förnuft tillfånga. Det är politikerna och ledarna som drivit på utvecklingen i den här felaktiga riktningen, därför är det endast politikerna och ledarna som kan sätta stopp för galenskaperna.

Muslimer, judar och kristna lever tillsammans i harmoni här i Sverige. Varför i hela friden kan man inte göra det på Västbanken precis som man gjorde förut, före 1948? Det är en fråga om vilja - politisk vilja med perspektiv, empati och lyhördhet. Inget annat.

Jag tycker synd om människorna - araber som israeler, muslimer som judar och även de kristna som bor i området - som tvingas leva under, och acceptera, denna ideologiska och religiösa galenskap som i årtionden indoktrinerats av den fanatiska propaganda som förekommer.

De förtjänar ett bättre ledarskap, men vem har modet och kanske framför allt viljan att ta första steget?


JAN NYGREN

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons