Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rovdjurens vara eller icke vara

Annons
Rovdjurens vara eller icke vara

Rovdjurens vara eller inte vara väcker alltid het debatt. Nu senast avslog Naturvårdsverket en ansökan från Jägareförbundet och ortens folk om att få skyddsjakt på två vargar som oroade både folk och få. Detta i det område där vargen börjar bli mycket besvärlig. Motivationen för skyddsjakten godtogs inte trots att det klart framgick att jakthundar bland annat blivit offer för ulven.

I Västerbotten måste renhjordar flyttas för att vargen inte ska skingra och äta upp delar av hjorden. Nog tar man sig för pannan och undrar vart det ska bära hän för glesbygdens folk. Naturvårdsverkets strävan verkar vara att få fram så mycket rovdjur som möjligt så att även de glesbygdsmänniskor som är kvar måste flytta in i tätorterna.

Folk vågar på många orter ej gå ut och plocka bär, fiska eller jaga för att varg och björn blivit så närgångna. Allra helst inte kvinnfolk som ju i alla tider försett sig med en bärhink intill där de bor. Jägare kan inte släppa jakthund i markerna utan att riskera att de ser sin kompis för sista gången: Alla otäcka björnmöten där god tur medfört att människor inte skadats rentav till döds.

Jag talade med en renskötare häromdagen som berättade hur vargen tar en ren.

Anfall sker mest nattetid. Så snart den hinner upp renen biter den sig fast i nedre delen av lårbenet, pressar till omkring lårmuskeln och stekens nedre del. Det hämmar renens möjlighet att springa undan. Så länge renen springer släpar den med och bromsar med tassarna mot marken. Till slut stupar det utmattade djuret och vargen biter sig fast under halsen.

Med bitterhet berättar han att det efter en sånt kalas inte blir just någonting kvar på platsen. Själva magsäcken som rullats undan, huvudet, hornen och fötterna med klövarna och en massa med hårtussar.

Vem av herrarna på Naturvårdsverket skulle låta sina eventuella husdjur gå ett sådant hemskt öde till mötes. Inte vare sig sin älsklingshund, en kalv eller ett får. Jag tror de är helt förblindade av sin fanatism att få in rovdjur utan att förstå de problem som uppstår för människorna i glesbygd. Spara några djur i väl inhägnade områden och låt stadsborna få komma dit och tycka hur söta de stackars djuren är.

Alla minns väl vilket liv det blev när en liten nalle lufsade runt i Mälardalen. Skrämde rovdjursivrarna halvt från vettet. Tänk om de sett en riktig bamse i uppretat tillstånd! Då hade de nog fordrat att ett stängsel sattes upp runt hela staden för annars kunde de ju inte bo där.

Jag tror att till och med generaldirektören på Naturvårdsverket, Lars-Erik Liljelund, inte vågat lämna sin boning de dagarna och hade mardrömmar i flera nätter. På glesbygden ska däremot folket bjuda dessa på maten och dessutom bli hårt begränsade med friluftsliv i skog och mark.

Usch för varg och björn

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons