Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitt hjärta blöder!

/

Med sorg i hjärtat konstaterar jag att den naturliga samvaron mellan eleverna inte kommer att finnas kvar hösten 2014 eftersom hela lågstadiet flyttas till Skarpåkern.

Annons

Jag skriver denna insändare i egenskap av lärare i grundsärskolan på Kramforsskolan, men också som medmänniska med ett speciellt hjärta för de människor som genom sin utvecklingsstörning har svårt att få en självklar plats i vårt samhälle.

En onsdagsmorgon promenerar jag över skolgården och betraktar eleverna som är ute på rast. Våra elever med sin funktionsnedsättning är med och leker tillsammans med lågstadiets elever som den naturligaste sak i världen.

Med sorg i hjärtat konstaterar jag att denna naturliga samvaro inte kommer att finnas kvar hösten 2014 eftersom hela lågstadiet flyttas till Skarpåkern. Samma morgon när jag kommer in på skolan väntar fyra elever från lågstadiets fritids på mig, de vill fråga om de får komma och leka hos oss på eftermiddagen. Självklart, svarar jag, fyra leende ansikten och "jippi" får jag som svar. Den eftermiddagen kommer mina egna elever springande till mig i korridoren glädjestrålande och berättar att de har kompisar som hälsar på. Ingen undervisning i världen kan mäta sig med de erfarenheter som mina elever får i en gemensam samvaro tillsammans med andra barn. Inkludering är i mitt tycke ett vackert ord som ger en framtidstro för de funktionsnedsattas rätt att bli fullvärdiga medborgare, men den ska ske på mina elevers villkor, det samspel som ska ske ska vara med barn som befinner sig på en utvecklingsnivå som ger mina elever utbyte, i detta fall elever på lågstadiet.

Jag och mina arbetskamrater skriver under på att vi har ett underbart arbete, det våra barn ger oss i form av livsglädje och energi går inte att beskriva i ord, ingen dag är den andra lik och även en "tung" dag finns det alltid någon händelse som skänker glädje. Förlusten för mina elever i denna skolomorganisation är förödande men även de övriga eleverna på skolan gör enligt mig en stor förlust.

Jag undrar hur de som bestämt att särskolans elever inte längre ska få samspela med lågstadiets barn på ett naturligt och spontant sätt har tänkt. I den bästa av världar hade vi varit navet i den nya skolan där tillgängligheten är fullständig, inga trappor att bestiga, allt på samma våningsplan. Det hade visat på goda ambitioner och en god människosyn och en tro på våra elevers utvecklingsförmåga.

Istället får vi höra att man beklagar att särskolan är bortglömd i skolhusdiskussionen, men det har under ett och ett halvt års tid inte funnits något intresse av att rätta till det beklagliga.

Vi som är verksamma i grundsärskolan har i möten och skrivelser påtalat den förödande konsekvensen som blir för våra elever, det är bara att konstatera att våra åsikter och våra elevers utveckling inte intresserar de bestämmande politikerna.

Eftersom vi hela tiden får höra att detta är ett politiskt beslut som inte går att ändra så hoppas jag verkligen att beslutet är taget i oförstånd och inte är en vägvisande människosyn hos de folkvalda politikerna. Jag hoppas på det förstnämnda och då anser jag att ett beslut som tas på ofullständiga grunder och bristfällig information borde gå att diskuteras och göras om och göra rätt.

Jag hoppas att någon som har en maktposition och kan påverka tar en titt på barnkonventionen och barns rättigheter och vår läroplan och funderar på hur segregationen som planeras kan gå hand i hand med barns och ungas rätt i skola och samhälle.

Maria Fahlén

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons