Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men vad fraktade sörköraren

Annons

I dessa dagar talas det mycket om sörköraren. Man talar om sörköreriet precis som om resandet var det enda viktiga. Det hörs ingenting om vad som transporterades till Stockholm. Det nämns inget om linberedningen och kvinnors arbete.

Man har glömt epoken 1700-1850 då linodlingen mer eller mindre präglade vår bygd. Man har glömt de duktiga ångermanländska kvinnorna som stod för så gott som allt inom linodlingen. Det var de som sådde linet och skötte linlandet. Det finns en folklig ramsa från den här tiden som säger: "När linet ä fälit te tas så ska det skäres å rives å ströckes å binnes å rötes å bråkes å dompes å skättjes å dras å häckles å Gu vet allt". Sedan spann de linet och vävde den finaste linnelärft. Den var känd i hela Sverige.

"Vacker som en spinnarflicka från Nätra" var ett känt uttryck. Bygden här var tämligen välmående bland annat på grund av dessa kvinnors arbete. Nog kunde sörkörarresorna vara strapatsrika och visst gjorde männen en god insats, men det talas så litet om vad som låg bakom resorna. Vi kunde lika gärna haft en spinnarkvinna som staty. Det hände att kvinnorna fick medaljer för sin stora kunnighet. Medaljen hade inskriften: "Till den quinna som fint och snällt kan spinna". En del fick dyrbara silverkannor, så tydligen uppmärksammades kvinnors arbete på den tiden. Fast nu verkar det ha fallit i glömska. Men dock kunde det här i pressen heta: "Medaljen har tilldelats Erik Norbergs i Norrtjärn hustru". Kanske var det här som någon sade: "Det var en jäkel till karl att ha en duktig kärring".

Ingrid Westin

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons