Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jobbskatteavdraget på soptippen

Mer än 25 procent av skattesänkningarna nästa år går till den tiondel av befolkningen som tjänar allra mest. Den tiondel av befolkningen som har lägst inkomster får däremot bara en procent.

Annons

Alliansregeringen vill nu införa ett femte jobbskatteavdrag och dessutom höja taket för den statliga inkomstskatten. Totalt skulle det innebära att regeringen har satsat över 100 miljarder i skattesänkningar utan påvisade effekter på jobben. 100 000 000 000 kronor! Denna enorma penningsumma motsvarar cirka 250 000 sjuksköterskor, 250 000 lärare eller 300 000 vårdbiträden i hemtjänsten! Eller tre Ostkustbanor, och så vidare.

Huvudargumentet för Alliansregeringen är detsamma som tidigare – de påstår att det ger fler jobb. Det är mer en naiv och nyliberal önskedröm än en vetenskapligt välgrundad effekt. Finanspolitiska rådet, Långtidsutredningen, IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) och flera oberoende forskare kan inte påvisa några större jobbeffekter. Verkligheten talar också ett annat språk. Både ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten når nya höjder. Men regeringen framhärdar.

Nu har också riksdagens utredningstjänst kommit fram till det som vi redan visste – de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Mer än 25 procent av skattesänkningarna nästa år går till den tiondel av befolkningen som tjänar allra mest.

Den tiondel av befolkningen som har lägst inkomster får däremot bara en procent. 50 000 i månaden ger cirka 6 000 kronor mer i plånboken och 10 000 i månaden ger cirka 300 kronor. Ju högre inkomst och därmed högre skatt desto större skattesänkning. Ett självklart samband.

Men skattesänkningar innebär också alltid minskade inkomster för staten med motsvarande belopp, 100 miljarder mindre i vår gemensamma kassa. Mer till det privata och mindre till det gemensamma. De som har ett jobb, framförallt i de högre inkomstskikten får lite mer pengar att spendera på privat konsumtion i stället för på satsningar på det gemensamma, exempelvis vård, skola och omsorg.

Men jobbskatteavdraget har också andra effekter som det hittills varit tyst om. Eftersom regeringen vill öka den privata konsumtionen i stället för den offentliga så innebär också jobbskatteavdraget en ökad miljöbelastning. Det är i första hand inte konsumtionen av nödvändiga dagligvaror som ökar.

Jobbskatteavdraget leder till ett ökat sparande eller att pengarna i stället spenderas på exempelvis fler flygresor, en hemmabio eller en ny vattenskoter och så vidare. Ett slags lyxkonsumtion som leder till ökade miljökostnader. Enligt Handelns utredningsinstitut har också den sortens konsumtion ökat de senaste åren.

Offentlig konsumtion är oftast mer miljövänlig än privat. Fler lärare och fler händer i vården har bara positiva miljökonsekvenser och innebär ingen ökad miljöbelastning. En ökad livskvalitet för våra äldre och en bättre skola för våra barn innebär inga föroreningar och avfall. Jobbskattavdraget bidrar däremot till ett allt större sopberg och ökade samhällskostnader för miljön. Därför hör också jobbskatteavdraget hemma på soptippen.

Myten om jobbskatteavdragets välsignelse avslöjas nu av allt fler. Nyligen bildades något så ovanligt som ett medelklassuppror som säjer nej till fler jobbskatteavdrag och som också har ett ovanligt budskap. Vi avstår gärna de fördelar vi aldrig bett om.

Sverige och Västernorrland behöver inte fler jobbskatteavdrag. Sverige behöver fler jobb i skola, vård och omsorg, fler företag och fler infrastrukturinvesteringar. Och Sverige behöver en ny regering.

Anders Bergman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons