Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om 20 år med struts – här är boken om strutsfarmen i Gerdal

Författare: Mona och Niklas Persson
Titel: Strutsfarmen
Förlag: Ågrenshuset

Annons

Vem trodde att Mona och Niklas Persson var riktigt riktiga när de för 20 år sedan startade en strutsfarm i Örnsköldsvik?

Nu är den ett givet utflyktsmål och en populär sevärdhet som lockar folk till och med från strutsens egna hemland.

Nu är Strutsfarmen till och med en trevlig bok.

Mona och Niklas Persson är inte bara strutsuppfödare; de är duktiga författare också. I den här boken har farmarna skrivit allt själva, förutom förordet som redaktören Olof Wigren formulerat.

De trevliga bilderna – på strutsar, matkreationer, konstverk, köks- och utemiljöer i Gerdal och på författarna själva – har Andreas Stridsberg tagit.

Redaktören kände Niklas Persson till och med innan Persson blev farmare. Och mycket riktigt tecknas en bild av att Niklas är en klurgubbe, som gillar både utmaningar och Wimbledon i den engelska fotbollsligan.

Trots att svenskarna inte kunde stava till struts i mitten på 1990-talet, var det ingen dramatisk sak för Mona och Niklas att dra i gång rörelsen. Mona hade sett något intressant i en tidning, Niklas tog kontakt med en skåning som hade strutsar – och sedan frågade han bara Mona:

"Ska vi skaffa strutsar?"

"Kan vi väl."

Boken är logiskt byggd. Niklas berättar i ett kapitel om hur han är både slaktare och kock; för att i nästa bjuda på smakprov ur den meny som i så många år tilltalat en så stor skara besökare där ute i Gerdal.

Strutsfaktat är också en given höjdare. Ett strutsägg är lika stort som 25 hönsditon – och den struts som väger 150 pannor har cirka 1,5 kilo sten i muskelmagen, där födan mals.

Den som varit hos Perssons i Gerdal har knappast undgått upptäckten att strutsarna inte enbart går åt till läckra uppläggningar på matbordet. Monas konstnärliga sida ser till att mer än köttet på djuren används.

Den restaurangägare är inte född, som inte vet hur det är att ha myndigheterna efter sig.

Mona och Niklas viker ett helt kapitel i boken för att berätta. Niklas ger flera exempel på hur han och Mona haft svårt att förstå motpartens argument. Han skriver att de genom åren blivit närmast komplett galna – men han ger oss också svart på vitt på att han och Mona vunnit segrar ända uppe i regeringsrätten.

Och tur är väl det; för annars hade det inte blivit någon bok.