Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Och låta Stockholm bestämma?

Arbetet med att skapa en regionkommun med de fyra länen i Norrland har gått i stå. Vi norrlänningar gillar ju att klaga, vela, vänta - och låta Stockholm bestämma

Kaffet under landstingfullmäktiges sammanträden verkar inte skaka om tankarna lika mycket som kaffet under kommunfullmäktige i Härnösand; landstinget i Västernorrland fortsätter, trots kaffepaus, att stödja tanken på en större norrländsk region bestående av minst tre, helst fyra, nordliga län.

Så var befinner vi oss nu?

Sundsvall och Ånge vill inte tillhöra samma region som Umeå, men vill vara tillsammans med Timrå, Härnösand och Östersund.

Örnsköldsvik, Sollefteå, Kramfors och Timrå vill att Norrland ska hålla ihop.

Härnösands politiker vet egentligen inte vad de vill.

Landstinget tror på ett sammanhållet Norrland, men tror inte att det är möjligt.

Kort sagt: Det är lagom rörigt.

När nu remissvaren på Kammarkollegiets utredning är klara ska Kammarkollegiet gå igenom dem och sedan lämna sitt slutbetänkande till regeringen.

Hinner regeringen sedan ta ett beslut före årsskiftet? Den som lever får se.

Helt klart är dock att regionmotståndarna – alltså Moderaterna – fått vatten på sin kvarn och på regeringssammanträdena i Rosenbad borde statsminister Reinfeldt och hans partikamrater kunna argumentera för ”vänta ett tag till”-linjen. Om inte de övriga borgerliga partierna står på sig blir det inga regionbildningar i den här delen av landet förrän tidigast 2014.

Motståndarna till en enda stor regionkommun i Norrland har länge anfört att folklig förankring saknas, att regionförespråkarna bara är drivna av personliga maktambitioner och att fler måste få säga sitt i frågan innan nya gränser kan dras.

Det är kritik som ska tas på allvar.

Men låt oss titta lite närmare på argumenten mot en region bestående av de fyra nordliga länen:

Det är helt korrekt. Regionfrågan saknar folklig förankring. Väldigt få personer utanför politiken eller på högre tjänstemannanivå bryr sig nämnvärt om regionbildningen. Det rasslar in betydligt fler insändare efter en notis om kronprinsessan Victorias stundande bröllop än efter en ledare om regionfrågan, om man så säger…

Det är klart att finns en liten grupp ”vanliga medborgare” som förfäktar till största delen känslomässiga argument – ”inte ska väl Timrå IK tillhöra en annan region än GIF Sundsvall?” – men medelsvensson tycks inte finna särskilt stora skäl att engagera sig i regionfrågan.

Å andra sidan, hur många bryr sig om landstingens strukturella uppbyggnad?

Brukar det folkliga engagemanget vara stort då valkretsar ritas om?

Nej, just det.

Visst kan folkligt engagemang väckas på artificiell väg, men är skattebetalarna beredda att ta den kostnaden? För det skulle kosta åtskilliga miljoner i kampanjmaterial och upplysningsverksamhet, och frågan är om ens det skulle hjälpa.

Till skillnad då från det demokratiska överskott vi har i dag i landstingen och kommunerna? Hur många vet och bryr sig om vem som sitter i landstingsstyrelsen? Kan gemene man nämna fem personer i den? Hur många kan räkna upp 15 ledamöter i landstingsfullmäktige?

Det spelar ingen större roll om regionfullmäktige sammanträder fem mil, 20 mil eller 40 mil från vissa kommuner. Landstingsfullmäktige i Västernorrland har till exempel klarat av att lägga ner i princip all verksamhet som sjukhuset i Härnösand haft, trots att fullmäktigemötena hållits bara ett kvarter bort och att landstingsledamöter bor i kommunen.

Det är nog första gången kommun- och landstingspolitiker anklagas för att arbeta för fort. Den bild som målats upp är dock att landstingsrådet Ewa Söderberg (S) och Örnsköldsviks kommunalråd Elvy Söderström (S) likt ansvarslösa föräldrar kört i 160 på motorvägen medan Anita Bdioui (S-kommunalråd i Sundsvall), Robert Uitto (S-landstingsråd i Jämtland) och Anders Gäfvert (M-kommunalråd i Härnösand) suttit och gråtit som småbarn i trotsåldern i baksätet.

Men hur fort har det egentligen gått?

Högskolorna i Norrland samarbetade i en norrländsk högskoleregion redan 1977 och samarbeten mellan sjukhusen i Norrland har funnits minst lika länge.

Ansvarskommitténs utredning, som verkligen öppnade dörren för regioner, lades fram på våren 2007 och hade diskuterats långt innan. Och hur länge har inte samarbeten över länsgränserna diskuterats? 30 år? 40? Frågan om en norrländsk region är inte ny.

Vad sägs om följande?

Ansvarskommitténs utredning (som väldigt få politiker i Västernorrland tycks ha läst).

Landstingens egna utredningar.

Norrstyrelsens och föreningen för Region MittSveriges rapporter och skrivelser.

Jan-Åke Björklunds (Sveriges kanske främsta expert på regionbildningar) arbete sedan sommaren 2008 med att skapa en norrländsk regionkommun.

Kammarkollegiets arbete sedan januari 2009.

Konsultföretaget Sweco Eurofutures utredning.

Hur många fler rapporter och undersökningar behövs?

Nej, kanske inte. För som vi ser i dag fungerar landstingen alldeles utmärkt, med ekonomiska överskott och idel nya satsningar på sjukhusen. Se hur verksamheten frodas och utvecklas i exempelvis Härnösand och Sollefteå, med ständiga nyanställningar…

Landsting skulle inte behövas om kommuner kunde samarbeta och regioner skulle inte behövas om landsting kunde samarbeta.

För infrastrukturens, för tillväxtens, för sjukvårdens och för den högre utbildningens skull behöver vi dock regionkommuner. Stora sådana. De som läst Ansvarskommitténs slutrapport vet varför.

Varför skulle någon kommun vilja tillhöra samma region som Umeå och därmed samarbeta med Norrlands största stad, Europas kulturhuvudstad 2014, där norra Sveriges största universitet och enda universitetssjukhus är beläget? Har vi något att vinna på det?

Självfallet ska inte Västernorrland delas. Det vore absurt om Sundsvall och Timrå hamnade i olika regioner eller om Sundsvall och Härnösand gick åt var sitt håll. Och hur skulle det se ut om kommunerna i Ångermanland delade på sig?

Det bästa vore så klart om det fanns ett förslag på en regionkommun där hela Västernorrland ingick, tillsammans med de tre andra nordliga länen. Och tänk, det finns det!

Ja, det kan vi. Det är vi duktiga på i Norrland. Vi väntar, väntar och väntar lite till – och sedan ser vi hur initiativet glidit oss ur händerna, hur vi hamnat på efterkälken och hur besluten fattas nere i Stockholm istället för här uppe.

Är det inte dags att ändra på det konceptet?

Anders Rönmark