Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ny vår för relationsromanen

2013 ligger erotiktrenden som en våt filt över bokförsäljningen. Men i vår vädrar en äldre genre åter morgonluft. Kalla det för chicklit, eller relationsroman - nu tillför tre svenska debutanter svärta och identifikation till en stundtals hånad kategori.

Ordet chicklit väcker blandade känslor. Så blandade att förlagen numera ofta väljer bort epitetet i sin marknadsföring. Den genrebeteckning som från början var ett enkelt sätt att beskriva litteratur om kvinnor, för kvinnor, har med åren fått en allt mer förminskande betydelse.

– Det har blivit förknippat med en genre där karaktärerna mest funderar över färgen på sitt läppstift och inte så mycket mer, konstaterar Katarina Sandberg som i vår romandebuterar med "Vi är inte sådana som i slutet får varandra".

Trots att hennes bok om en passionerad, men trasslig kärleksrelation har humorn och det lätta handlaget gemensamt med chicklit-klassiker som Marian Keyes "Vattenmelonen" känner hon sig inte hemma i genren. Det gör inte heller Caroline Hainer, som i februari ger ut den självbiografiska debutboken "Inte helt hundra". När hon började skriva om hur hennes komplicerade kärleksrelationer ledde till att hennes psykolog helt sonika gav henne ett relationsförbud tänkte hon sig texten som en romantisk komedi på bio.

Får Katarina Sandberg och Caroline Hainer välja själva kallar de helst sina böcker för relationsromaner. Lika stor beröringsskräck har inte AnnaMaria Jansson, som debuterar med "Välkommen ut på andra sidan".

– Jag kallar jättegärna min bok för chicklit, det är så himla tråkigt att saker som är gjorda för kvinnor och läses av kvinnor alltid ska behandlas i en nedvärderande ton. Jag skriver skitgärna för kvinnor! säger hon.

AnnaMaria Jansson gillar genrens enkla tilltal, vill att boken ska kunna läsas av vem som helst, oavsett bakgrund och utbildning. Men det betyder inte att hon har valt bort svåra ämnen. De tre unga kvinnorna i hennes berättelse utsätts för svåra påfrestningar - svek, otrohet och våldtäkt - men klarar sig igenom dem, ut på andra sidan.

– Man behöver inte heller ha en hjältinna som prompt ska hitta en man i slutändan, vilket jag tyvärr tycker att väldigt många chicklit-böcker handlar om. Tesen jag ville driva i min bok var att det kan sluta på precis motsatt sätt; nämligen att det starkaste är att gå.

När 20-åriga Katarina Sandberg får gissa vem som kommer att läsa hennes bok tror hon att det är någon som är ganska lik henne själv. En yngre kvinna, någonstans i gränslandet mellan tonårs- och vuxenvärlden. "Någon som ändå vill läsa något som det finns lite tanke bakom".

– Jag ville skriva något som både kunde vara lite allvarligt och ändå ha humor. Huvudpersonen har egentligen allvarliga problem i sitt liv, men funderar på det med en humoristisk ton.

För Caroline Hainer började skrivandet i bloggform. Valet att skriva helt verklighetsbaserat - bortsett från en del ändrade namn - har orsakat viss ångest inför boksläppet. Tänk om någon blir ledsen eller om folk tror att hon bara vill skvallra?

– Jag tror att det är väldigt vanligt att folk känner ångest inför ensamhet och hur ett förhållande "ska" vara. Det är helt normalt.