Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till alla er som kämpar för det som är rätt: Jag älskar varenda en av er

Annons

Antirasistiskt budskap sprejat på en trottoar till Drottninggatan i regeringskvarteren i Stockholm på tisdagen. En man som slänger ett hakkors i en papperskorg. Foto: Henrik Montgomery Scanpix

Den här veckan inspireras jag av en fantastisk kvinna som törs stå upp för det som är rätt. Hon fick nöjesvärldens ögon på sig en dag för några år sedan när hon tog steget från bakgrundskörare till soloartist. För mig slog hon dock ner som en blixt från klar himmel den här sommaren när hon stod upp för det hon tror på.

Det är Naomi Pilgrim jag har i sinnet när jag skriver den här krönikan. Hon är just nu aktuell med EP:n "Sink like a stone" och kommer att stå på scen i Sundsvall nästa helg på Sundsvall block party.

I juli skulle hon värmt upp publiken inför Stefan Löfvens tal under Almedalsveckan. På grund av den rådande flyktingpolitiken och den nya lagen som försvårar för familjer att återförenas ställde hon dock in.

Den nya lagen ska kraftigt minska invandringen till Sverige. Det är en historisk förändring i svensk flyktingpolitik och flera partier har helt bytt riktning i frågan de senaste åren. Lagen är tillfällig men innebär såklart enorma konsekvenser för de som drabbas.

En person som flytt från krig får istället för att vara flykting kallas "alternativt skyddsbehövande". Därmed har de inte rätt att få permanent uppehållstillstånd, vilket krävs för att få sina anhöriga till Sverige. Människor som flytt från krig och trauma och kommit till Sverige splittras från sina familjer. Små barn nekas rätten att få vara med sina föräldrar. En åttaåring fick i veckan just det beslutet av Migrationsverket. Undantag för små barn gör lagen inte plats för.

Istället för att i rådande kris stå upp för barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna som vi påstått oss värna köper vi oss fria för dyra pengar. Vi betalar ett land som inte på något sätt kan ses som säkert för flyktningar för att ta hand om problemet.

När människor flyr och ber om vår hjälp låser vi våra dörrar. Istället för att dela med oss av det vi har och ta emot de som är i nöd så vänder vi andra kinden till.

Socialdemokraternas ord om solidaritet är sedan länge uttömt. Vi ser på när världen brinner.

Det är inte bara regeringen och det här är inte den första krönikan om rasismen som tar över. Efter min krönika om våldtäktskulturen svämmade min inbox över av nästan uteslutande män som påstod att det var "massimporten av muslimska män" som var problemet. Att våldtäkt inom äktenskapet var lagligt i Sverige fram till 1965 rör dem inte i ryggen. De har sin helt egna tolkning av statistik och en otrolig förmåga till selektivt informationsintag. De skiter fullständigt i andra människors lidande så länge de får upprepa sitt mantra.

Jag undrar om kvällarna ofta om de skulle vända ryggen till om de konfronterades med kriget. Jag vill tro att om de ställdes mitt emot en människa i nöd så skulle de inte neka dem vår hjälp. Men vi klarar inte av att möta dem. Vi är rädda och vi törs inte konfrontera våra egna rädslor och fördomar.

På sociala medier snurrar just nu en video med fem år gamla Omran Daqneesh som räddats ur spillrorna från sitt hem. Han är inte det första barnet som blir ansikte för krigets offer. Han kommer inte att vara den sista.

Naomi Pilgrim tror på att vara det positiva motståndet. Hon tror på att sprida ett annat budskap och ett hopp. Jag har alltid beundrat människor som henne.

Men när människor lämnas i ovisshet, lidande och till död så räcker inte det positiva för mig. Jag tappar hoppet om att budskapet om kärlek kan övervinna hatet och jag tror att vi behöver göra det som krävs för att försvara de mänskliga rättigheterna nu. Jag byter mitt hopp mot mod och en beslutsamhet för det som är rätt. Jag tror att varje liv räknas. Varje insats jag kan göra som lindrar en människas lidande spelar roll.

Det finns människor runt omkring oss som kämpar för rättvisa varje dag. Som hjälper människor i nöd, gömmer flyktingar och som vågar riskera sin egen trygghet för det som är rätt. Jag tänker aldrig sluta vara en av dem, och jag hoppas att även du är med oss.

Tillsammans kan vi göra skillnad.

Toppen: Alla ni som kämpar för att minska lidandet. Jag älskar varenda en av er.

Botten: Det här var min sista krönika. Nu får vi sakna varandra.

Mer läsning

Annons