Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi granskar årets julskivor

/

Julmusik är numera lika obligatoriskt som skinka, tomte och Kalle Anka.
Men vilka artister ska man låta få sprida julstämning under juletiden 2012?
Allehanda Nöje har granskat och recenserat årets julskivor.

Annons

BENNY ANDERSSONS ORKESTER & HELEN SJÖHOLM

"Tomten har åkt hem" 
Lars Landström 

När en cd börjar med Marsch Militaire är det ingen tvekan vartåt det lackar.

Det hörs att Benny Anderssons Orkester haft roligt när de fick spela Franz Schuberts militärmarsch, den som vi som vi ser leksaker marschera till på Kalle Ankas jul.

Det är roligt att lyssna på den här julskivan också. Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Kalle Moreaus och och de andra musikerna garanterar också den höga musikaliska nivå på den här julskivan.

Bäst är Benny Andersson och Björn Ulvaeaus Vinterhamn.

JAMES TAYLOR

"James Taylor at Christmas" 
Marcus Melinder
■ Betyg:

Singer/songwriter-legendaren James Taylor vill inte vara sämre än alla andra som i dessa tider prånglar ut julskivor på löpande band. Men Taylor spelar inte in nytt material. Istället ger han ut sin julskiva från 2006 igen och lägger till två nya spår, "Mon Beau Sapin", en fransk version av den klassiska "O Christmas Tree" samt Taylors version av "Here Comes the Sun".

Den sistnämnda är den bästa låten på plattan och fångar perfekt den typiskt monotona och lite arytmiska sångstilen hos James Taylor. Ett annat spår som sticker ut positivt är "Who Comes This Night In The Bleak Midwinter".

I övrigt består skivan av både högt och lågt, där den första delen med spår som "Winter Wonderland", "Go tell it to the mountain" och "Jingle Bells Baby" är rent ut sagt plågsamma att lyssna på i all sin förutsägbarhet och brist på entusiasm.

LADY ANTEBELLUM

"On this winter's night"
■ Recensent: Erik Sjölander

Julen kommer även till Nashville, och där står Lady Antebellum hungriga och väntar på ett nytt steg i karriären. Resultatet är "On this winter's night" – en julskiva där gruppens country-influenser finns kvar, men där soundet emellanåt drar mot gammal blues. Det är blåsinstrument och knastriga trumslag, samtidigt som bandmedlemmarna sjunger ungt och lent.

Den jul som Lady Antebellum beskriver är naturligtvis oerhört traditionell och överraskningslös, men man kan inte låta bli att imponeras över hur slipad produktionen är – trots den raspiga tonen. "On a winter's night" tilltalar nog främst de som gillar country eller av någon anledning söker en välpaketerad, traditionstyngd amerikansk julskiva.

MARTIN STENMARCK

■ Album: "Decembersånger"
■ Recensent:
Erik Sjölander
■ Betyg: 

Det måste vara svårt att få en julskiva att kännas fräsch. Martin Stenmarck försöker genom att både erbjuda egna låtar och Londons filharmoniska orkester, men med tanke på hur enkelspårig konkurrensen är såhär års känns det som det minsta man kan begära från någon med en fungerande pr-stab.

Han försöker också genom att undvika "ta i från tårna-sjungande" (citat från pressmeddelandet) och i stället "låta historierna stå i fokus." Det gör att Martin satsar allt på inlevelsen – vilket är synd eftersom är väldigt dålig på det. Alla år som musikal-, schlager- och show-artist har gjort honom till en mästare på "snygg-sjungande", och filharmonikerna tycks förstärka snarare än motverka det draget.

Den här plattan skulle ha gjorts, om den nu måste göras, om 20 år när Martin Stenmarck är gammal, ärrad och intressant nog att säga saker på ett sätt som biter.

MICHAEL BUBLÉ

■ Album: "Christmas - deluxe special edition"
■ Recensent: Peter Carlsson
■ Betyg:

För ganska exakt ett år sedan skrev jag en recension om denna Frank Sinatra-kopias julskiva "Christmas", som gjorde succé och toppade många försäljningslistor.

Nu släpps "Deluxe special edition"-versionen som innehåller några nya jullåtar, men känns väldigt onödig om man köpte fjolårets platta, och överhuvudtaget skulle jag i princip kunna kopiera förra årets recension.

Michael Bublé har onekligen en ren och fin röst, men produktionen låter irriterande välpolerad, smörig och "Sinatrisk". Allt är helt enkelt för amerikanskt snyggt, tillrättalagt och storslaget för undertecknad recensent. Knappast någon kan däremot slå Bublé på fingrarna när det kommer till "Silent night" och "Ave Maria".

Gillar man amerikansk julmusik, med storband, är detta utan tvivel en skiva att lira på julafton. Annars kan man låta bli.

PETER JÖBACK

■ Album: "Jag kommer hem igen till jul - jubileumsutgåva"
■ Recensent: Peter Carlsson
■ Betyg: 

Sångaren Peter Jöbacks julskiva "Jag kommer hem igen till jul", släppt för tio år sedan, är redan ett populärt inslag i många svenska julfirande hushåll.

Nu släpps en tioårsjubilerande nyutgåva, som innehåller ett par nya spår, så som exempelvis nyskrivna "Jul nu igen".

Egentligen består denna nyutgåva förvisso inte av speciellt mycket nytt, men likväl är 41-åringens julmusik bland det bästa man kan spela under julhelgen.

Ett flertal versioner, av många klassiska jullåtar, är överraskande snyggt omgjorda, men även hans egenskrivna jullåtar är tillfredsställande bra.

ROD STEWART

■ Album: "Merry Christmas baby"
■ Recensent: Marcus Melinder
■ Betyg: 

Det är sådana tider nu och om du ändå ska lägga dina surt förvärvade kronor på en julplatta så gör det på den här. Efter att ha ägnat det senaste decenniet åt att tolka den amerikanska låtskatten slår sig "Rod the Mod" nu in på julmusiken. Och han gör det riktigt bra.

Plattan är behagligt tillbakalutad och den 67-årige skotten gör ett bra jobb i att leverera klassiska julpärlor, såsom "Have yourself a merry little christmas", "Santa Claus Is Coming To Town" och "Winter Wonderland". På några låtar tar han dessutom hjälp av bland andra Michael Bublé och Mary J Blige.

Helt okej hissmusik med andra ord som passar utmärkt som fond till julmiddagen.

SANNA NIELSEN

■ Album: "Vinternatten"
■ Recensent: Lars Landström
■ Betyg:

Sanna Nielsens "Vinternatten" är en julskiva. Men Sanna Nielsen visar att julmusik inte behöver vara mjuk och snäll musik utan några vassa kanter.

Sanna Nielsen har väl inte en tillräckligt stor röst för att sjunga "O helga natt"? Eller så är det precis rätt röst hon har för att sjunga "O helga natt"?

Den här skivan har inga stråkar eller mjuka och fluffiga arrangemang. Risken är stor att ni inte alls gillar den här julskivan. Men det är mycket bra julskiva för oss som tycker att inte ens julskivor måste vara mjuka och julmysiga.

THE REAL GROUP

■ Album: "World for christmas"
■ Recensent: Lennart Lundberg
■ Betyg: 

Medlemmarna av Real Group kan sjunga. Det är lätt att imponeras av deras fina stämsång. Men vad vill gruppen egentligen? Den här skivan är en riktig julblandning utan att visa vilken väg man vill gå. Här blandas svenskt och amerikansk julmusik. Allt från gamla hittar med Frank Sinatra till svenska "Gläns över sjö och strand". Även om sångarna är mycket duktiga saknas det lilla extra hos ledsångarna.

Sångerna har ju redan sjungits in av säkra röster som Carola och Frank Sinatra så jämförelsen är inte lätt. Jag gillar mer stämsången, till exempel den klockrena basen.

Visst går det att presentera julsånger med bara just sång.

ALEXANDER RYBAK

■ Album: "Christmas tales"
■ Recensent: Carl Cato
■ Betyg: 

"Christmas tales" heter alltså skivan, men låt dig inte luras. Alexander Rybak har absolut ingenting att säga som inte blev sagt redan innan Maria och Josef checkade in i krubban. När man lyssnar på det här kan man lätt få för sig att tiden stannade efter premiären av den animerade dockfilmen "Rudolf med röda mulen" från 1964. Käckt är det! Och smäktande.

Den norske schlagerprinsen har smörat strupen ordentligt. Plågan lindras något när han håller käft och ägnar sig åt glassiga glissandon på sin fiol, eller som i småroliga (vi använder 1964 års humormåttstock här) "Presents" där han får hjälp av Didrik "Jag floppade i schlager-EM på hemmaplan" Solli-Tangen.

Alexander Rybak kan rimligen inte leva på "Fairytale" särskilt länge till så man begriper varför han släpper den här skivan. Om du vill pynta Rybaks jul ska du köpa den. Någon annan anledning finns inte.

MAURO SCOCCO

■ Album: "Årets julklapp"
■ Recensent: Marcus Melinder
■ Betyg: 

Varför gör han så här? Enligt honom själv tycks det framför allt bara vara en del av karriären att göra en julskiva. En plikt snarare än genuin entusiasm. Lägg dessutom till att plattan görs i samarbete med Coop och därför ska julskyltas i landets alla Coop-butiker och kommerskvoten är proppfull.

Det verkar komma en tid då varje manlig artist i övre medelåldern prompt ska prångla ut en meningslös julskiva. Det som kan sägas till Mauro Scoccos försvar är att den här i alla fall inte innehåller ytterligare uttjatade versioner av gamla jullåtar. Istället bjuds vi på nyskrivet material där han också bjuder in artister som Sarah Dawn Finer, Plura Jonsson och Tomas Andersson Wij.

Men tyvärr står det mig upp i halsen. Dessa myspysiga svennebanan-betraktelser från huvudstaden som har kommit att bli Mauro Scoccos trademark. "Marschaller i Gamla stan", "Ett glas öl på Sturehof" och "Klockorna som slår från Södermalm till Vasastan".

Nej tack.

Mer läsning

Annons