Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Att inte ha en musiksmak – en styggelse som inte liknar något

Annons

Ett stort problem jag har i livet är att jag tycker om att belysa saker från alla möjliga håll och vinklar. Jo, det är ett problem.

Det kan å ena sidan vara på det sättet, och å andra sidan kan det vara så också.

Amerikanska black metal-bandet Deafheaven fick krönikören att skratta högt och fånigt, utan att skämmas.

Det passar inte i ett mediebrus där du måste sticka ut för att få delningar och uppmärksamhet. Det ska vara svart eller vitt. Hitta en vass vinkel och hävda den in i döden.

Jag är sjukt velig. Eller det är så jag känner mig i sådana sammanhang.

Hur oviktigt det må vara har jag äntligen hittat något där jag kan sätta ner foten. Jag menar så här får det faktiskt inte vara. Det är närmast att lika hemskt som justitiemord eller landsförräderi.

Jag pratar om att inte ha en musiksmak.

Hör ni hur det låter? INTE. HA. EN. MUSIKSMAK.

Du kan få ha ha hur dålig musiksmak som helst. Jag är beredd att försvara den med vilka medel som helst bara du har en.

Det är till och med bättre att säga att du är en allätare. Med tanke på hur spretigt mitt lyssnande är så är jag nästan beredd att säga att jag är det.

Det värsta är när musik inte betyder något. Det är helt egalt. Det finns inga känslor inblandade.

Hur fungerar du människa?

Det kanske bara är jag som har fel inställning men jag jag förstår inte.

För mig är musik det viktigaste i mitt liv. Det är något som gör mig glad, ledsen, arg, förvånad. Det är något jag vill ha för mig själv, det är något jag vill dela med andra, det är något som stärker mig och något som tröstar mig.

Jag kan till och med bli så löjlig att det till och med känns som att musiken ackompanjerar mig när jag går gatan fram, som om jag vore med i någon peppig film.

En bra konsertupplevelse kan slå det mesta. Som senast när jag kom på mig själv under en konsert med Deafheaven stå och skratta fånigt och högt, nästan lite Beavis and Butthead-likt, och ändå stå ut med mig själv. Jag accepterade det för att det var så bra.

Jag skulle inte stå ut om jag inte fick känna, på grund av musiken.

Då behöver jag inte ens gå in på allt den betytt i form av att jag ägnat en stor del av mitt liv att skriva låtar och då och då framfört dem. Gitarren kan vara terapi när känslorna svallar över.

Så.

Du som inte känner musik, behöver musik. Du som inte har något musiksmak. Ge mig en bra förklaring – eller skäms.

Mer läsning

Annons