Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hundratals lockades till Ångermanlands skogar när New Orleansfestivalen intog Mannaminne

New Orleans-festivalen på Mannaminne fortsätter att vidga sina vyer. Efter att ha gått från tradjazz till New Orleans-jazz, lämnar man nu jazzfållan, och erbjuder publiken ett bredare utbud av New Orleans-orienteradmusik.

Annons

Louise Hoffsten var en av kvällens höjdpunkter. Richard Krantz på gitarr och Anders Jonsson på bas.

Jazzen är förvisso kvar, även tradjazz, men det blir lika mycket cajun, country i alla dess former och blues. Att döma av publiktillströmningen under helgen uppskattas det nya upplägget.

Det fantastiskt vackra sommarvädret gjorde säkert sitt till också. Det lutade åt publikrekord på fredag med 700-800 besökare, och säkert minst lika många på lördag. Som jämförelse kan nämnas att förra året lockade fredagens program 500 personer och då ansågs det som otroligt många.

Bandet Cajun Blend.

Principen för årets program var mycket enkel: publiken skulle under hela festivalen kunna välja mellan jazz eller annan musik. Under fredagen matchades Lena Stompers, Isabella Lundgren och Spicy Advice mot Cajun Blend, Swing Ling Lei, Anders Nilsson och Swing´n Hot Stuff.

Det fanns också band som inte gick att enkelt passa in inågon kategori, som Tom Eddye, med unga musiktalanger från Härnösand. De spelarförvisso New Orleans-jazz också, men mycket av deras musik, med inspirationfrån bland annat Kuba och Argentina, faller helt utanför ramen.

Vilket egentligen är högst tack nämligt för festivalens uttaladesyfte att vara allt mer gränsöverskridande.

Fredagskvällens dragplåster var Doug Seegers, denna udda upptäckt från Jills veranda, som med sin raka och säregna country, uppbackad av ett gediget komp gjorde en bejublad succé.

Många av banden från fredagen återkom under lördagens program.

En ny trevlig bekantskap var John Henry från Piteå, som spelar traditionell country i alla dess former, med vilket ska förstås ett brett register från dixie-vemod till 50- och 60-talens rockcountry, den musik som min amerikanske granne vanvördig brukar benämna ”hästjazz”.

Men kvällens, liksom hela festivalens, absoluta höjdpunktvar Louise Hoffsten.

Hon förtrollade publiken med en själfull blues, som låter känslan i uttrycket få företräde framför styrkan. Allt behöver inte låta högt, inte ens inför en storpublik utomhus.

Hon har också en innerlig röst som har en sällsynt förmåga att skapa stämningar. Rolig är hon också.

Hon lät blå toner stiga upp mot en lika blå himmel, där solen höll på att gå ner i samma takt som atmosfären på Mannaminne fortsatte att gå upp.

Mer läsning

Annons