Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från vistradition till rock – Skulefestivalen har något för alla

Skulefestivalen har framgångsrikt stretat på i 33 år. Nuverkar man också ha hittat sin nisch, som inte är någon nisch alls. Det ska vara spretigt och brett, med något för alla. Och det verkar fungera, festivalen lockar breda grupper i olika åldrar.

Annons

Sven-Bertil Taube bjöd på underbara visblomster.

Skulefestivalen började en gång i tidernas begynnelse som visfestival. Mycket vatten har flutit i Ullerångersfjärden sedan dess, och nu är utbudet långt vidare. Men det betyder inte att visan är helt försvunnen frånSkulebergets fot.

På fredag kunde publiken lyssna till Östen utan Resten, med Östen Eriksson och Jens Kristensen, båda visserligen mycket musikalisktallsidiga men jobbar huvudsakligen inom vistraditionen.

På lördag var det givetvis Sven-Bertil, för en så folkkär artist behöver inte efternamnet skrivas ut, still going strong, och han bjöd på en härlig bukett av visblomster i två omgångar. Fortfarande lika stilig och charmig, och rösten bär än, även om jag tycker att han gör sig bättre på en mindre, mer intim, scen. Nu verkade han uppslukas av bergets väldighet.

Lars T Johansson, nu frontman i Någonstans i Sverige.

Lars T (Johansson då, men det visste ni ju) och hans Någonstans i Sverige sjunger förvisso inte visor, deras repertoar är gammal svensk schlager, örhängen från 30- och 40-talen, ”mormorsmusik” som de själva kallar den, men Lars T:s tolkningar ligger vistraditionen nära. Det lyfter de gamla godingarna till nya nivåer, med en prägel av stämningsfullt vemod och underliggande allvar som de definitivt förtjänar.

Och bandet består av idel fantastiskt duktiga musiker.

Annika Winhagen var kvällens utropstecken vin Skuleberget med sina kraftfulla Piaf-tolkningar.

I publiken syntes bland andra statsminister Stefan Löfven.

Några av dem ingick i bandet som kompade Annika Winhagen. Hon stod för lördagens utropstecken med sina känslosamma tolkningar av Piaf. Hennes röst som är något utöver det vanliga kom verkligen fullt ut till sin rätt, hon fick luften att darra av sorg och längtan, och hon belönades medstående ovationer. Statsministern såg ut som om han just hade fått egen majoritet i riksdagen.

Fröken Elvis imponerade med sina Elvistolkningar.

En trevlig överraskning var gruppen Fröken Elvis. De sjunger Elvis på svenska, i egna, högst speciella, tolkningar. Mycket skickliga musiker, och man kan inte annat än beundra deras förmåga att få en feministisk touch på texterna.

Skulefestivalen bjöd på mycket rock. På fredag var det Frida Selander med sin Patti Smith-inspirerade musik och Emil Assergårds ösiga rock.

Fredag kvällen avslutades annars av flickidolen och svärmorsdrömmen Darin. Och det var väl bra. Men som vanligt tycker jag att de dyraste artisterna är oftast de mest överflödiga. Gå inte över ån efter vatten!

Festivalens höjdpunkt för många: rockrävarna Dan Hylander, Mikael Rickfors och Pugh Rogefeldt.

För min egen del, och det delade jag säkert med många, var festivalens höjdpunkt avslutningsakten på lördag kväll när 70-talet hälsade på igen. Det var herrarna Rickfors, Rogefeldt och Hylander, för kvällen döpta till RRH, som äntrade Skulescenen.

Och även om de har åldrats en del, och rösterna lät kanske skrovligare än tidigare, svängde det rejält, och de gamla rocklåtarna hade fått en helt ny lyster, och i vissa fall dessvärre också förnyad aktualitet.

Omkring fyra tusen besökare hade hittat till Skulesnaturscen, två tusen per kväll. Vädret var strålande, alla trivdes förträffligt, så också myggen.

Vi ses nästa år vid Skulebergets fot!

Mer läsning

Annons