Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Njutbart om en beduinflickas drömmar

Miral al-Tahawi, född 1968, räknas som en av de unga förnyarna av den egyptiska litteraturen och belönades med Naguib Mahfouz litteraturpris för sin roman Brooklyn Heights i fjol. Gömslet som nu översatts till svenska av Mats Andersson är hennes debutroman.

Sedan några år är hon bosatt i USA och undervisar i arabisk litteratur i Phoenix, USA.

Huvudpersonen Fatima i Gömslet är likt författaren yngsta dotter i en beduinfamilj. Vid berättelsens början är Fatima fem år. Hon tas omhand av slavinnor och sina äldre systrar eftersom modern är sängliggande och nedbruten efter för många missfall. Men detta förstår inte Fatima. Hon märker bara hur modern gråter. Fadern är frånvarande, för det mesta bortrest, i hans ställe kommer farmodern och inspekterar, gräver i kistor och skafferier, skäller och anklagar. Hon är som en tyrann, kallar de fyra döttrarna för missfoster, hyndor och skamlösa slynor, de är ju bara döttrar. Modern kallar hon galen, och oduglig, eftersom hon inte lyckats föda en levande son.

Fatima försöker på alla sätt ta sig därifrån. Men hon kommer inte förbi väggarna och murarna. Hon kan se hur hunden gräver en grop under den stora porten och smiter ut, men själv bli hon kvar på insidan. När det är marknadsdag skickas de kvinnliga slavarna att handla, men Fatima får inte följa. För att komma undan den rigorösa kontrollen gömmer hon sig. Rent fysiskt försvinner hon upp i det höga trädet på insidan muren. Eller ner i den torrlagda brunnen. Men framför allt gömmer hon sig i en sagovärld befolkad av djinner och låtsasfigurer.

al-Tahawis språk följer Fatimas själsliga tillstånd. Det finns ingen gräns mellan det realistiska och det drömda, allt flyter ihop och blir poesi. För den instängda flickan är det språket och tankarna som är befrielse även om det också innebär att hon till slut inte vet att skilja verkligt från overkligt. För läsaren är det närmast plågsamt att förstå det som Fatima hör men inte klarar att tolka. Som när de gamla kvinnorna sitter och samtalar om och farmodern skryter med att alla hennes egna döttrar gick till Gud: (flickor) för bara olycka med sig och det är rena rama syndastraffet att uppfostra dem. Det är som om du vaktar en vara åt någon annan; om du behåller den förlorar den snabbt i värde och säljer du den går du med förlust. Eller när den äldre slavinnan säger till en yngre att det nog är dags att: beskära den unga plantan och de stänger in slavflickan i ett rum där hon binds fast och skriker medan blodet rinner nedför hennes lår.

Kärnan i romanen är Fatimas längtan efter frihet, men för att visa hur omöjligt det är använder sig författaren av otaliga omskrivningar, liknelser och parallellhandlingar. Systrarna gifter sig och får svullna magar, modern dör och ersätts av andra barnaföderskor, Fatimas föl paras med den ena fullblodshingsten efter den andra, till och med Orions döttrar på himlen är fast i denna kvinnors lott på jorden. Gömslet förmedlar ett öde så grymt att det kan vara svårt att ta till sig, men med Miral al-Tahawis språk är det ändå njutbart att läsa.

Maria Hamberg

Gömslet

Miral al-Tahawi

Roman

Översättning: Mats Andersson

Tranan