Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mozarts stora mässa i Nätra kyrka – Umeå barockensemble och kör bjöd på en intensiv upplevelse: "Musik på hög nivå"

Mozarts ”Stora mässa i c-moll”, som gavs i Nätra kyrka i fredags, blev en intensiv upplevelse med Umeå Barockensemble & kör tillsammans med en utsökt solistkvartett och en kunnig dirigent.

Annons

Mozarts stora mässa i c-moll är ett av hans märkligaste kyrkomusikaliska verk före ”Requiem”, storartat i sin frihet och i det personliga religiösa engagemang som den vittnar om.

Sällan eller aldrig är Mozart dogmatisk i sin kyrkomusik, men här är han friare än någonsin, fri som Bach i sin h-moll-mässa och Beethoven i sin ”Missa solemnis”. C-moll-mässan betecknas som ett mellanled, musikstilistiskt-historiskt sett, mellan dessa båda verk.

Att Mozarts upplevelse av Bach ligger bakom c-moll-mässan är för övrigt uppenbart. Men mer än Bach är att finna i verket. Det har starka ”italienska” inslag – till exempel sopransolot i ”Laudamus te” som är en italiensk operaaria, sopranduetten ”Domie Deus” med dess utsökta kontrapunktiska ackompanjemang – som en italiensk triosonat – för inte att nämna de italienska koloraturerna.

Bakom c-moll-mässan står alltså inte endast Bach, den bär en syntes av olika stildrag, hämtade från ett helt tidevarv.

Redan i öppningen av ”Kyrie” blir det klart att Bach ligger bakom c-moll-mässan. Det blev lika klart att dirigenten Veikko Kiiver kände sin Bach, men utan att den förtrollande mozartska tappningen gick förlorad.

Kiiver fick fram en bachsk väldighet i den två-fyrstämmiga kören i ”Qui tollis” med den punkterade rytm och kärva kromatiken i den breda ackompanjemangsfigurationen. Det bachska i ”Osanna”-fugan i Sanctus, en dubbelfuga för två fyrstämmiga körer, fick emotionell frihet, ett prov för en kör i distinkt kontrapunkt. Bravo!

Man saknade dock att dirigenten hade balanserat ner pianots styrkegrad som genomgående blev väl starkt. Orgeln skapade på sin sida enhet i sammanhanget.

Solistkvartetten var förnämlig – balans och intonation var utsökt. Det är egentligen inte mycket att göra för tenoren och basen i denna mässa, men Simon Byhamre och Ingemar Grahn skapade en homogen klang tillsammans med sina två andra solister och kören.

Den största utmaning i mässan finnas i de två sopranpartierna – framförda av Lisbeth Fors Malm och Iris Ridder. Sopransolot i ”Laudamus te” är krävande operaarior, som så ofta är fallet med Mozart. För att inte nämna koloraturerna och de utmanande sprången i ”Et incarnatus est”, kanske en av de svåraste ariorna Mozart har skapat i ett kyrkomusikaliskt verk.

Sopranduetten ”Domine Deus” visade vilken eld som brann i Mozart då han skapade mässan. De två sopranerna gav ”Domine Deus”-satsen stor musikalisk framdrift.

Den avslutande satsen – ”Benedictus” – var precis som det övriga framförandet av c-moll-mässan i stort: Intensiv, betagande och på hög nivå.

Rune Andersen

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel
Annons