Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mo Yan om fantasins kraft

Annons

Mo Yans Nobelföreläsning tog inte mer än två dagar att skriva har han sagt, men den spänner över ett helt författarskap.

Jag sade till mig själv, säg bara sanningen. Då var det enkelt att skriva.

Torsdagens kostym är bytt mot mörkgrå kinesisk högtidsdräkt när Mo Yan kliver upp i talarstolen i Börshuset, mött av Akademiledamöter, uppklädda familjemedlemmar, landsmän och en litteraturintresserad allmänhet.

Mo Yan är i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur, men genast efter tillkännagivandet blev han varse om att medaljens baksida, berättar han i sitt tal. Han har känt sig som en teaterbesökare som iakttar ett skådespel: han ser omvärlden slänga blomblad över pristagaren, men man hänger också stenar om hans hals och öser avloppsvatten över hans huvud.

Stundvis lockar han fram ett och annat leende hos publiken, men på det hela är Mo Yans föreläsning en allvarlig och vördnadsfull tillställning där språkförbistringarna inte gör samspelet med publiken enklare.

Allt finns i böckerna

Det är fortfarande tydligt att Mo Yan inte vill bli en del av diskussionerna som förts om det lämpliga i att ge honom Nobelpriset, han som inte offentligt tagit strid för dissidenter och fängslade kollegor: "Allt jag har att säga har jag formulerat i mina verk."

I stället är det historieberättaren Mo Yan som står uppe på podiet för att berätta sin och sina böckers historia, på sina villkor. Åhörarna får nycklar till såväl hans konstnärskap som honom själv. Han dröjer länge kvar vid barndomen och moderns betydelse, hon som med sina bundna fötter inte kunde springa från den våldsamma vakten på vetefältet och som sålde sina bröllopssmycken för att köpa Kinas historia i fyra band till sin son, trots att hon själv aldrig lärde sig läsa. Vi får också höra om ensamheten han mötte när han tidigt tvingades lämna skolan, ett utanförskap som gödde fantasin som senare i livet lade grunden för ett författarskap.

Hemma i berättartraditionen

Det är också i berättandets form som Mo Yan trots allt gör ett försök att förklara sina livsval, i några korta historier. Han minns hur han och hans kamrater tillgjort föll i gråt när en lärare undervisade om det hårda livet i det gamla samhället, och hur de inte drog sig för att påpeka att ett av barnen minsann inte fällde några tårar. Barnet fick en varning, och Mo Yan känner fortfarande ånger: "...när alla gråter måste man tillåta några att inte göra det. Det gäller i ännu högre grad när gråten blir till en teaterföreställning."

Mer läsning

Annons