Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Miraklet i Doze River

Det hände en märklig sak i Kentucky år 1812. När pianoläraren Malvina Grace Abernathy hade fyllt förklädet med sten och gick ut i den bruna, sävliga Doze River för att dränka sina sorger så sjönk hon inte.

Annons

Klänningen bredde ut sig som en luftfylld blomma och stenarna ramlade ut ur fickorna; floden tog henne på sin rygg och bar henne nedströms tills hon slutade plaska och protestera.

Där hon sakta flöt floden fram, omvärvd av stora mjuka tygbubblor, fick hon en uppenbarelse. Barnet hon bar på skulle aldrig få lära sig tala, språkets tunga bojor skulle aldrig fjättra hans tanke och han skulle aldrig lära känna lögnen.

Mot kvällen hamnade hon i bakvattnet vid dammen tillsammans med några grenar och en vassklump som luktade ruttna ägg. Där fick hon fotfäste och kunde kämpa sig upp på stranden; hon vilade en stund och plockade bort några blöta löv från den fortfarande torra klänningen. Sedan reste hon sig upp och gick.

Malvina Grace Abernathys son växte upp i en värld av musik. Hans mor kom hem sent varje kväll till det lilla huset ute i skogen. Ibland var hennes kläder slarvigt knäppta och ögonen hade en farlig glans, men hon log alltid mot honom, gav honom kornbröd och fisk och spelade tills han somnade.

Pojken blev stor och Malvina gammal. Hon fick kräfta i magen och smälte sakta bort inför hans ögon. Då var det han som fick lägga ut näten och skörda stråna på den skuggiga korntegen, då var det han som fick spela för henne.

Och då log hon, tvärs igenom smärtan, log det leende som var hans namn.

Den hösten tyckte Malvina att orden också lämnade henne. Samma ord som liksom lindat sig kring tingen, gett dem innehåll och mening, gjort världen begriplig och gett tiden form, var nu söndernötta, tunna, liksom genomskinliga. Genom dem kunde hon se skogen som inte längre var skog och stjärnorna som inte längre var stjärnor utan bara glittret av det tigande gåtfulla väsen som är allt, överallt, alltid.

Mannen satte sig vid pianot och spelade den melodi som var hans mor. Och när han slutade var hon död.

Han grävde en grav och följde sedan stigen bort från huset. I staden tog prästfrun Josephine B. sig an den stumma och förståndshandikappade trashanken som tittade rakt igenom henne när hon försökte prata med honom.

Men när han upptäckte kyrkorgeln satte han sig ned och lade sina händer på klaviaturen.

Han spelade den bruna sävliga floden. Han spelade solglittret i fiskarnas fjäll och stjärnhimlen som sakta vände sig över huset i skogen. Han spelade vinden som drog genom träden och han spelade den melodi som var hans mor.

Och alla som hörde musiken måste gråta.