Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min barndom ett privilegium

Annons
Jag hade turen att födas och växa upp i Janne Vängmans tasse marker.När jag var barn fanns fortfarande folk som berättade muntligt om Vängman som dog 1945 och som minns och hade träffat honom. Vängman var ju nu inte någon verklig person men hade en förebild i Johannes Vänglund som alltså stod modell för Sundströms figur i böckerna. Att få växa upp i en sådan historisk bygd var något som jag idag i mogen ålder förstår att uppskatta alltmer. Jag hade dessutom en skolkamrat som bodde i den by där Vängman en gång levde. Jag har varit till den plats där huset stod och har strövat i de skogar som han strövade i. Att ha fått fiska i de sjöar han fiskade i är något som känns som ett stort privilegium. Jag har varit till den gård där Nordiäng levde och den platsen finns fortfarande kvar och är bebodd. När jag blev äldre började jag även att läsa böckerna och fångades av den inlevelse som Sundström hade när han skrev sina berättelser. Många av de platser som nämns i böckerna har jag besökt och ju äldre jag blev ju mer överväldigad blev jag av den natur som fanns inpå stugknuten. När jag då som pojke strövade runt i skog och mark hade jag alltid i åtanke de mystiska väsen och märkliga saker som man hört de gamla berätta om och som även nämndes flitigt i böckerna om Vängman. Vittra var något som jag ständigt höll utkik efter men lyckades ju aldrig att se dem. Jag förstod väl innerst inne att det var skrock och folktro men jag var ju ändå försiktig och ytterst uppmärksam för jag kunde ju aldrig vara riktigt säker.Skogen,bergen,sjöarna och alla de stigar jag vandrade som pojke var en värld full av hemligheter och överraskningar. Naturens skönhet var en sak och att få se alla olika sorters djur en annan. Att få ströva runt i skogarna och sätta sig på ett berg med oändliga vidder som bredde ut sig under mina fötter och bara sitta och lyssna på den tystnad som idag är svår att hitta var ofta en höjdpunkt som jag såg fram emot under mina strövtåg.Jag har svårt att förstå den hysteri som idag råder där allt ska vara så märkvärdigt och statusprylar och konsumtion är det enda som verkar vara viktigt. Jag hoppas att dagens barn någon gång får uppleva den otroliga frihet och vördnad man känner när man får ströva runt i skog och mark.

Mer läsning

Annons