Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mia Engberg vände på kameran

Annons

Med "Belleville baby" utmanade Mia Engberg formen för hur en dokumentär kan se ut.

Och sig själv.

Jag var så trött på alla stereotyper som finns inom filmvärlden. Det var roligt att jag spände bågen, säger hon.

Det är dagen efter den stora galapremiär i Stockholm och filmens regissör Mia Engberg är lite trött. Men glad.

Det var så roligt att få visa upp den i en jättestor biograf med röda draperier och guldkrusiduller. Så borde mer sådan här smal film visas.

"Belleville baby", som får premiär fredagen 27 september, handlar om Mia Engberg själv. Efter tio år av tystnad ringer plötsligt hennes ungdomskärlek från Paris, vilket sätter igång en mångbottnad minnesprocess.

Ville lägga av

Under sina snart 20 år i branschen har Mia Engberg jobbat med tydliga politiska motiv enligt metoden "cinema direct", där dokumentärfilmaren fungerar lite som en fluga på väggen och jobbar med långa tagningar. Med "Belleville baby" ville hon göra något helt annat.

Jag var trött på de stereotyper som finns, på hur man alltid bygger upp projekt på samma sätt och vad finansiärer vill ha för typ av filmer. Jag hade nått en punkt då jag inte ville göra mer film.

Under fem års tid växte något ändå sakta fram, i en essäistisk form, uppbyggd bland annat av korniga super-8-filmer och röster snarare än bilder. Till slut blev det en långfilm, som handlar om kärlek, längtan, hur kort ett liv är, klass och vilka val man gör.

Mannen i filmen finns på riktigt och telefonsamtalet han ringde har ägt rum. Men i filmen är samtalet återgivet genom en skriven dialog och uppläst av en skådespelare.

En del blir så besvikna när de hör det. Folk vill att det ska vara sant. Men för mig är det här en sann berättelse, från mitt hjärta.

TT: Fiktion kontra konstnärlig frihet är en het potatis inom spelfilmen just nu, var tycker du att gränserna går för en dokumentärfilm?

Jag kallar inte ens det här för en dokumentärfilm. Men generellt tycker jag att den här diskussionen kan bli lite överdriven. Verkligheten har inte en början, mitt och slut och det finns ingen huvudperson. Så fort något blir en berättelse är det fiktion. Det gäller alla dokumentärer.

Inte bara gubbar

Lustigt nog spelas Rodriguez låtar från "Searching for Sugar Man" på fiket där vi träffats för intervjun, som en påminnelse om just debatten kring sanningshalten i dokumentärer. Och hur bra det kan gå i en bransch som drivs framåt av ofta underfinansierade eldsjälar.

Den konstnärliga dokumentären, som har muskler och ambitioner har kommit starkt de senaste åren. Förr var det mest gubbar som gjorde dokumentärer, det var tunga kameror och man skulle ut i krig och filma. Nu finns en helt annan rekrytering till filmskolorna, en annan mångfald och det känns som att vi vänder kamerorna mot oss själva och vår egen position i världen.

Mer läsning

Annons