Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mer dialog och förtroende för att nå miljömålen

Dagens Nyheter avslöjade i förra veckan att regeringen misslyckats med att nå de miljöpolitiska målen. Exempel från Ådalen visar hur staten låtit industrin styra saneringen av industriföroreningar.

Under perioden 2001-2006 drev Köja Mariebergs lokalhistoriska förening ett mycket framgångsrikt ISKA-projekt. På relativt kort tid åstadkom projektet följande:

* restaurering av arbetarkasernen Norden – omvandlades till ett vandrarhem

* länets första statliga kulturreservat – Sågverkssamhället Marieberg

* röjningsarbeten för att synliggöra och medvetandegöra, för ett ökat ansvarstagande

* attraherade konstnärer med koppling till bland annat Box Kraftverk (nya näringar)

* omvandling av det gamla Torkhuset till arbets- och utställningslokaler för konstnärer

Projektet visade i praktiken att industrisamhällets kulturarv kan bli en resurs för utveckling och tillväxt. Men, det gamla sågverksområdet visade sig innehålla dioxingifter. År 2004 kom beskedet som innebar ett stopp för fortsatt utveckling av kulturarvsarbetet och att konstnärer skrämdes iväg till andra miljöer.

Detta har nu pågått i snart tio år, bland annat på grund av utdragna ansvarsutredningar. I väntan på att staten ska bli överens med skogsbolaget SCA har dioxinet fortsatt att strömma ut i Östersjön. Trots att Sverige har skrivit under internationella överenskommelser om att minska utsläppen i Östersjön. Är det naturens eller industrins intressen som styr den nationella miljöpolitiken?

Samtidigt som staten har förhandlat med SCA har man informerat företrädare för det lokala samhället om utrednings- och planeringsarbetet. Där har framkommit att föreningen kommer att erbjudas kompensation när det gamla Torkhuset rivs. Kompensationen baseras på föreningens investeringar och arbetsinsatser och en symbolisk ersättning för uteblivna hyresintäkter och avstannad näringsutveckling.

Det är föreningens bestämda uppfattning att ersättningen skall användas till uppförande av en ny samlingslokal för konstens, kulturarvets och det lokala närings- och föreningslivets behov, samt att kompensation ska ses som en viktig del i den fortsatta utvecklingsprocessen för området.

Det dröjer fem månader innan staten besvarar det lokala samhällets ersättningsanspråk

* staten avsätter 250 000 kr till kompensation!

* staten ändrar förutsättningarna: inte längre kompensation för investeringar och arbetsinsats, endast uteblivna hyresintäkter!

Hur ska 250 000 kunna kompensera för tio år med dioxinstämpeln och utebliven näringsutveckling? Hur kan staten tillåtas visa sådan maktarrogans mot det lokala samhället när man samtidigt förhandlat med SCA under snart tio år?

Inom EU pågår intensiva diskussioner om hur man ska utveckla flernivåstyrningen, där den lokala nivåns intressen respekteras och görs delaktig i arbetet med att nå målen i Europa 2020-strategin, bland annat miljömålen. Detta exempel från Ådalen visar att den nationella nivån i Sverige har lång väg att gå.

Länsstyrelsen frångår också traditionen att genomföra informationsmöten på Mariebergsgården med hänvisning till den mögelskada som finns i lokalen. De statliga tjänstemännen vill inte komma hem och lukta mögel! Det vill inte heller invånarna i Nyhamn och Marieberg och just därför vill man använda kompensationen till en ny samlingslokal som ersätter både Torkhuset och Mariebergsgården.

Jan Sahlén

Ådalens Socialdemokratiska förening

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel