Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Men jösses, oron över flyktingkrisen handlar inte om RÖDVIN!!

Att möta en, i vissa avseenden välgrundad, oro bland folk att Sverige inte ska klara av flyktingkrisen med att vi minsann även framåt har råd med vår flaska rödvin på fredagskvällen känns ju bara så himla korkat.

Annons

”Jag vet inte hur många flyktingar jag sett, hundratals, kanske tusentals, men har mitt liv påverkats? Nä. Har ditt?”, skriver Aftonbladets ledarkrönikör Fredrik Virtanen i en krönika i helgen som handlar om hur de som klagar mest på dagens flyktingmottagning är de som påverkas minst av den.

Texten avrundas med frågan ”Har ditt liv påverkats av flyktingkrisen? Tvingades du köpa ett mindre gott rödvin i går?” – och den rekorddelades i sociala medier under helgen.

Sverige har under kort tid, bara ett par tre månader tagit emot över 100 000 människor. Vore varje månads enskilda asylmottagning en svensk kommun, vore de senaste enskilda månaderna var och en större än varje enskild Ådalskommun.

I september sökte drygt 24 000 människor asyl – ungefär lika många som bor i hela Härnösands kommun.

I oktober och november sökte 39 000 respektive 38 000 människor asyl. Så under bara tre månader tog Sverige emot en bra bit fler människor än som bor i Sundsvall, Sveriges 17:e största kommun.

Mottagningen har belastat, ja självklart BELASTAT, verksamheter i först och främst Malmö dit många kommit, men sedan även i de kommuner dit de asylsökande bussats.

Det har aldrig funnits en massa luft i den kommunala servicen ens i glesbygdskommunerna som nu tagit ett oproportionerligt ansvar för mottagningen. Så SJÄLVKLART påverkas våra liv av flyktingkrisen! Det vore konstigt annars. Som att vi levde långt ifrån andras verkligheter. Som att vi levde helt utan markkänning eller mänsklig kontakt.

Om tongångarna i Virtanens text skulle gå igen bland lokala och regionala politiska företrädare i de delar av landet som öppnat sina armar för att ta emot stora grupper asylsökande förstår man ju om väljarna skakar på huvudet.

Nej, min lön har inte sänkts. Min skatt har hittills inte påverkats. Jag har kunnat köpa precis det rödvin jag velat (äh, julmust istället för rödvin – men ni fattar).

Men statliga pengar som för ett år sedan kunde användas till annat har nu omdirigerats till asylmottagning. Det är bara tre veckor sedan regeringen lade fram en ändringsbudget där 11 nya miljarder skickas till huvudsakligen kommuner och landsting för att klara skola, vård och omsorg.

Och trots det har våra liv inte påverkats ”en millimeter”? Snick-snack.

De totalt runt 160-170 000 människor som kommer att söka asyl i Sverige under 2015 kräver både plats och resurser. Migrationsverket uppskattar sina kostnader för året till 51 miljarder kronor.

Bostäder måste byggas, lärare utbildas, SFI-platser tillhandahållas, personal inom socialtjänsten avlastas, vård och omsorg anpassas, vuxenutbildningarna biffas upp, arbetsförmedlingens uppdrag måste anpassas. Och det är bara den kortsiktiga bilden.

Nej, det råder ingen systemkollaps och ställt bredvid alternativet att dessa människors liv hotas är till och med tältläger i Skåne en dröm.

Men SJÄLVKLART påverkas ditt liv. SJÄLVKLART finns ett ”hot” mot den välfärd vi byggt upp i generationer om vi, utan att tänka efter före, skulle göra omfattande samhällsanpassningar till en stor flyktinggrupp. Och då kommer det att påverka även din ekonomi. Om inte till nästa helgs Systembolagsbesök, så om några år.

Jag förstår inte hur någonting blir bättre av att låtsas som att nästan 200 000 hitflyttade människor under en kort tid inte kommer att märkas alls i de flesta svenskars liv.

Det kommer det att göra. Och resurserna som används kommer till viss del ”kosta” oss skattebetalare i uteblivna reformer.

Men resurserna kommer också oss till del, till och med innan de asylsökande själva fått sina uppehållstillstånd, sökt och fått arbete och försörjer sig själva.

De skapar nya arbetstillfällen: nån måste bygga bostäderna, fler anställs i asylboenden, efterfrågan på lärare ökar och matbutiken utanför stadskärnan kan hålla öppet för att fler plötsligt handlar sina varor där.

Och för vårdinrättningarna i utflyttningslän som Västernorrland innebär ökad mottagning ett ökat patientunderlag som håller verksamheter flytande som annars varit lockade för politiker och tjänstemän att försöka spara i.

Men det stora hotet med flyktingkrisen, sett till hur den påverkar oss svenskar alltså, är att vi från olika håll pressas att börja kompromissa om vilken välfärd, omsorg, levnadsstandard och arbetsrätt alla förtjänar.

Ska ersättningsnivåerna till asylsökande sänkas ytterligare, vilket vissa föreslår nu, ja då kommer snart kraven att socialbidragsnivåerna nog bör anpassas därefter.

Ska bostadsstandardskraven sänkas, ja då kommer förstås snart kraven på att även svenska låginkomstfamiljer nog borde kunna nöja sig med mindre boytor och lägre standard.

Det samma gäller all offentlig service. Börjar vi ransonera tillgängligheten till vård och omsorg för en grupp människor, kommer kravet snart spridas till fler grupper.

Högern och näringslivet har redan börjat driva en kampanj för vad de för femtioelfte gången i ordningen kallar ”lägre trösklar in på arbetsmarknaden”. Det handlar, för femtioelfte gången i ordningen, om att sänka lägstalönerna och försämra arbetsrätten.

Fler enkla och lågbetalda jobb är enda sättet att inlemma ett hundratusental vuxna asylsökande in i den svenska arbetsmarknaden, är den nya vinkeln. Men blir förslaget verklighet skulle självklart många hundra tusen svenskars inkomster och arbetsvillkor dras med ner.

Att möta en, i vissa avseenden välgrundad, oro bland folk att Sverige inte ska klara av flyktingkrisen med att vi minsann även framåt har råd med vår flaska rödvin på fredagskvällen – och klumpa ihop vanliga oroliga svenskar (och de är många) med uttalade rasister, ja det känns ju bara så himla korkat.

Vad vinner vi på det? VEM vinner på det?

För fler oberoende socialdemokratiska ledare, klicka här – och följ Allehanda.se på Facebook.