Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med en rejäl liberalisering av byggandet löser vi bostadskrisen

Sent ska syndaren vakna.

Politikerna har nu börjat inse att Sveriges bostadspolitik är i behov av genomgripande reformer, inte minst då läget på en redan ansträngd bostadsmarknad har blivit akut i och med flyktingvågen.

På den reglerade hyresmarknaden yttrar sig det låga byggandet i parodiskt långa bostadsköer, inte bara i storstäderna utan även i mindre städer.

På villa- och bostadsrättsmarknaden råder fri prissättning. Där syns bostadskrisen i form av stora prisökningar. På tio år har det inflationsjusterade priset på bostadsrätter nästan dubblerats. Prisökningarna är förstås goda nyheter för dem som redan äger en bostad, men för samhället som helhet är det en förlust. När priserna stiger kan vi köpa mindre bostad för pengarna – vi blir fattigare. En del av prisökningen kan vara en bubbla, men de flesta bedömare är ense om att den största delen beror på att utbudet på bostäder inte har hängt med när efterfrågan har ökat.

Politiska begränsningar och krångliga regler bär en stor del av skulden för det låga byggandet. Svensk bostadspolitik bygger på devisen att det är enklare att säga nej än att säga ja. Säger man nej förblir allt som det har varit och man retar inte upp några grannar. Det är många som ska ha sitt ord med i laget: kommunen, länsstyrelsen, försvaret, Riksantikvarieämbetet, med flera. Säger någon nej blir det inget.

Plansystemet behöver reformeras i grunden. Utgångspunkten borde vara att markägaren får bygga vad hen vill på sin mark. Eventuella inskränkningar i detta borde behöva motiveras med att den negativa inverkan på omgivningen blir allt för stor.

Ibland påstås att den fria marknaden inte är lämpad att styra markanvändningen. Vid det här laget är det dock uppenbart att alternativet – politiskt reglerad markanvändning – lider av stora brister. Politikerna lyssnar alltid mest på resursstarka och högljudda grupper som motsätter sig byggande. De som är i behov av bostad får sällan komma till tals.

Befintliga fastighetsägare tjänar förstås på att utbudet är litet, så att priserna pressas upp. Min doktorandkollega Daniel Jahnson och jag uppskattade i en rapport för Reforminstitutet 2013 att byggregleringarna har orsakat en omfördelning av hela tusen miljarder kronor till Sveriges villa- och bostadsrättsägare. Priserna har fortsatt att öka sedan dess.

Det skulle kunna hjälpa att ge planprocessen ett större regionalt inslag, som i Finland. När makten över bostadsbyggandet ligger hos kommunerna är det ingen som tar ansvar för regionens bostadsförsörjning.

Ett mer centraliserat beslutsfattande är dock ingen mirakellösning. England har ett centraliserat plansystem och framstår som ett skräckexempel. Där är byggandet kraftigt begränsat, med löjligt höga bostadspriser som följd.

Grundproblemet är att politiker och tunnelseende byråkrater har stor makt över vad som får byggas. En rejäl liberalisering av byggandet är det enda som på allvar kan råda bot på bostadskrisen.