Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med dansen som livspassion

Annons

I början av 1980-talet gjorde "Flashdance" jazzdans, benvärmare och sönderklippta collegetröjor till högsta mode. När filmen nu blir musikal på Chinateatern i Stockholm finns även ett internationellt intresse.

Man kan tycka att den garvade musikaltrion Hanna Lindblad, Rennie Mirro och Karl Dyall borde ha tiden på sin sida. För vem kan jämföra med filmen från 1983? Men enligt Rennie Mirro handlar det inte om detaljerna, eller ens handlingen utan om känslan. Det är den man minns. Själv upplever han en helt annan förväntan från publiken jämfört med inför premiären på "Singing in the rain".U

Som tonårstjej kanske det var en frihetskänsla, och den känslan är mycket större än vad filmen är. I dag minns man vad man kände, och det är en av anledningarna till att så många vill se det här och just den känslan är inte så lätt att återskapa.

Musikalen har både mer musik och dans än filmen och med hitlåtar som "Maniac" och "What a feeling" kommer 1980-talet på köpet.

För den svenska koreografen Jennie Widegren, tidigare medlem i Bounce, var det med Flashdance allt började.

En gång hörde jag henne säga att "det är väldigt roligt att jag koreograferade det här när jag var tio", säger Hanna Lindblad.

Förväntningar

De amerikanskbrittiska upphovsmännen, som hittills inte varit riktigt nöjda varken med den amerikanska eller den brittiska uppsättning som gjorts, har förväntningar på den svenska premiären. Nu hoppas de att musikalen ska komma till sin rätt, berättar regissören Anders Albien, med viss bävan.

Hanna Lindblad gör rollen som Alex Owens, svetsare på stålverket, vars stora passion stavas dans. Som på kvällarna kastar av sig fabriksoverallen och dansar på en klubb, som drömmer om att bli professionell.

Hon har ju inte gått någon utbildning, hon har kört sitt eget race och får utlopp för sin passion och kreativitet på den här klubben som hon dansar på.

Hanna Lindblad är på scenen nästan hela tiden. Den tre timmar långa föreställningen avslutas dessutom med hennes extatiska solo inför Balettakademins lärare. I filmen görs det av tre olika dansare. Hanna Lindblad är ensam, även om hon i just det numret inte behöver sjunga - också.

För hennes del inleddes repetitionerna med en månads dansande, fyra lektioner per dag, i New York.

Ibland har det varit en lång jäkla uppförsbacke, men i går hade jag ett sådant flow. Det blir som ett rus, det går inte att beskriva, jag är mitt i det och jag njuter.

Snurrade på huvudet

När "Flashdance" gick upp på biograferna var hon tre år. Rennie Mirro, som spelar stålverkschefen, Alex Owens kärlek, gick på Svenska Balettskolan, dansade klassiskt och föraktade allt vad jazzdans hette. I hans ögon var filmens stora förtjänst att den höjde statusen på dans rent allmänt.

Karl Dyall, i sin tur, inledde sin danskarriär med att snurra på huvudet i Kungsträdgården.

Filmen var inte min grej alls. Men jag uppskattade en liten scen med streetdansare. Då fanns streetdansen på gator och torg men vi var helt svältfödda med att få se sådant på film.

30 år senare tycker Karl Dyall väldigt mycket om just Alex, som spontant tar in streetdansarnas rörelser i sitt eget vinnarsolo.

Hon ser all rörelse som dans, hon ser en musikalitet i allt och det är det som är mest tilltalande.

Mer läsning

Annons