Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästerligt om mänsklig galenskap

Översatt
Gregor Flakierski skriver .xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx (det brukar finnas en ingress)
"Ugglemasken", Brigitte Gachas, Leopard förlag
"Tills vattnet stiger", Maryse Condé, Leopard förölg

Annons

En afrikansk forskare, därtill verksam i Afrika, tilldelas Nobelpriset i fysik. Stor sensation och uppståndelse. Tillsammans med sin unga fru åker de i börjar av december till Sverige för att hämta priset. Frun kommer från mycket enkla omständigheter och har till skillnad från sin man bara en elementär utbildning. Hon har inte heller varit utomlands någon gång, knappt rest i sitt eget land.

Resan till det fjärran exotiska Norden är som ett spännande äventyr, men skapar också djupare förväntningar. Dels hoppas den unga frun att hennes relation till maken ska stärkas och bli mer sensuellt. Det ska också ge henne ett nytt perspektiv på hennes egna levnadshistoria, men även en ny förståelse av hennes land och kultur.

Utgångspunkten skulle kunna vara fantastiskt givande för en berättelse som på djupet förmår ge en fascinerande bild av en människas växande, samtidigt som den skildrar avslöjande kulturkrockar.

Lägg därtill att här saknas inte skojiga idéer, som till exempel att Nobelpriset till den kamerunske fysikern utdelas tack vare hans forskning om sambandet mellan kosmiska krafter.

Resultatet i Brigitte Gachas roman Ugglemasken (Leopard förlag; övers: Lars G. Säfström) blir dessvärre en plågsam antiklimax. Inte minst resan till Sverige och Nobelfestligheterna är en stor besvikelse. Det intressantaste med Sverige är snön, sillen och punktligheten. Klichéer som inte direkt ger nya djuplodande insikter. Nobelfesten skildras intill minsta kläddetalj och matingrediens. Det är förödande trist och intetsägande.

Ovanan att förlora sig i ovidkommande detaljer går igen i hela boken. Stilen är pratig, för att inte säga tjatig, dialogen träaktig och oäkta.

Det på Grands Veranda avlyssnade samtalet mellan fyra av världens främsta vetenskapsjournalister måste ta priset ifråga om uppstyltad konstruktion som klingar så falskt att det nästan gör ont i öronen vid läsningen.

Huvudpersonen tillgodogör sig en stor mängd kunskaper av allehanda slag, men växer aldrig som människa. Hennes afrikanska hemland förblir klyschigt exotiskt. Det halvmystiska draget, övertydligt framhävt med titelns ugglemask, gör inte saken bättre.

Det enda genuina, och riktigt intressanta, i romanen är skildringen av en ung kvinnas kamp mot sin egen inre osäkerhet. Bra, men det räcker inte.

Maryse Condé från Guadeloupe spelar i en helt annan division, och hon tillhör mina absoluta favoriter. Hennes senaste roman Tills vattnet stiger (Leopard förlag; övers: Helena Böhme) är en mäktig berättelse om den mänskliga galenskapens historia. Eller rättare sagt, den manliga galenskapen, för som hon skriver, kvinnorna är en bisak i historien.

Condé gräver sig genom historiens många avlagringar med en obändig berättarglädje, nästan ända ner till ursprunget. Resultatet är inte särskilt uppmuntrande, det är en brutal och bloddrypande historia om hur maktens män utnyttjar människornas behov av tillhörighet och identitet för sin egen ambition och girighet. Det blir som ett gatlopp genom historien, framför allt i Afrika och Västindien.

Två områden som för övrigt hör nära ihop just genom politisk maktkamp och ekonomisk exploatering.

Huvudpersonen Babakar är en klassisk antihjälte. Han är rationalisten som råkar ut för mystiska händelser, den ständige främlingen som längtar efter ett hem, den moderbundne som förlorar sina föräldrar tidigt, den ömhetstörstande som inte ser kärleken mitt framför sig. Han är en märklig kombination av Voltaires Candide och Mika Waltaris Sinuhe.

Kanske mest egyptiern Sinuhe med vilken han har gemensamt att båda är läkare.

Det är i Babakars sällskap läsaren färdas genom det hatets landskap som är mänsklighetens. Resan går genom ett plågat Afrika, via ett hierarkiskt Guadeloupe, till ett av världens fattigaste och kanske även märkligaste ställen – Haiti.

Maryse Condé menar att det är identitetspolitiken som ligger till grund för grymheterna, det är vita mot svarta, kristna mot muslimer, norr mot söder, i en oändlig kedja av konstruerade motsättningar som alltför ofta urartar i bestialiska mordorgier.

Det är också Babakar som står för hoppet mitt i allt detta desillusionerade elände. Han ger uttryck för den jordiska jämmerdalens ljuspunkter, en smula godhet, viljan att hjälpa, lite medkänsla, en aning dignitet, och sist men inte minst kärlekstörst.

För en tid sedan utnämndes jag i denna tidning till litteraturorakel, med rätt att utse Nobelpriskandidater. Maryse Condé har länge varit en favoritförfattare, och jag utnyttjar gärna min position som orakel till att utnämna henne till en värdig kandidat till Nobelpriset i litteratur.

Annons