Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mästarnas musik med minnen och känslor – Håkan Dahlén spelade belgisk orgelmusik i Själevad

Håkan Dahlén, organist i Själevad och tidigare biträdande domkyrkoorganist i Härnösand, är en av Sveriges främsta konsertorganister. När han spelade belgisk musik vid söndagens konsert i Själevad väcktes minnen och känslor till liv.

När jag på söndagen satte mig ner i Själevads kyrka och började lyssna till Håkan Dahléns framförande av belgisk orgelmusik, gick mina tankar och känslor tillbaka till några majdagar i Paris 1999.

Tillsammans med en rad nordiska musikforskare hade vi satt oss ner i kyrkan Saint-Sulpice i Paris för att lyssna till en orgelkonsert spelad av en av Dahléns kollegor, Sverker Jullander. Orgeln han spelade på var en av de allra mest kända överhuvudtaget, byggd av Aristide Cavaillé-Coll.

Jullander inledde med Otto Olssons orgelsymfoni nr. 1 i Ess-dur från 1902, därefter kom en av Charles-Marie Widors orgelsymfonier. Widor komponerade 10 sådana, alla efter att han 1870 var anställd som organist i Saint-Sulpice. Efter en stunds lyssnande på Widors symfoni började jag och mina kollegor att titta på varandra.

Orsaken var denna: Under Widors symfoni började vi känna att kyrkorummet pulserade på något sätt – det 113 meter långa och 34 meter höga rummet vibrerade och levde med musiken. Jullander använde den registrering som Widor hade föreskrivit med det resultat att han fick kyrkorummet att medverka på ett helt speciellt sätt. Som vana lyssnare till musik var vi eniga – något sådant hade vi aldrig upplevt.

Widor hade komponerat musik inte enbart för orgeln i Saint-Sulpice, han hade också fått kyrkorummet till att spela med.

Håkan Dahléns framförande av belgisk musik i söndags gav fantastiskt fina exempel på den belgisk-franska orgelmusiken. Om än inte kyrkorummet i Själevad fysiskt pulserade så fick Dahlén våra sinnen att leva med. Konserten inleddes med César Francks Piéce Heroique, ett verk som lätt kan invitera till överspel på flera plan. Här fick vi ett nyktert och osentimentalt framförande där det symfoniska i stilen blev tydligt.

Joseph Jongens Toccata förde oss över i en annan värld. Verket är otroligt virtuost, men utan billiga effekter, och tydligt Debussy-inspirerat – här hör man både element från La Mer och Nocturnes. Stycket Cantabile hade emellertid mera emotionell tyngd än Francks stycke med samma titel. I Jongens Sonata Eroica lade man märke till ett himmelskt skönt mittparti som Dahlén gav utsökt frasering.

Av Flor Peeters spelade Dahlén Aria, ett stycke som får sin speciella vackra prägel av den mixolydiska tonarten. Dahlén avslutade med Peeters Konsert-stycke där det distinkt tematisk-rytmiska stod i otroligt fin kontrast till lyriska elementer. Dahlén gav verket en monumental och emotionell laddat avslutning.

Ulla-Britt Sundins korta andakt hade huvudtemat "musiken och livet kan tala samma tonspråk". Eller sagt med lite andra ord: Musiken och livet kan pulsera på samma våglängd! Ett tack går till henne, men inte minst till Håkan Dahlén för detta utsökta möte med belgisk orgelmusik.

* * *

Läs också: Den odemokratiska staden - om urban diktatur och byn som fostrade en statsminister

För fler kulturnyheter varje dag: Följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook:

Läs mer kultur och hitta alla artiklar på vår hemsida