Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Backholm Bohlin om vinter-OS i Sverige: Vill wallenbergarna ha spelen får de betala själva

Annons

Några företrädare för näringslivet tog på onsdagen till orda på debattplats i Dagens Nyheter, där de argumenterar de för ett vinter-OS i Stockholm 2026. Det skulle gynna såväl näringslivet som besöksnäringen är deras argument.

Debattörerna (där Marcus och Jacob Wallenberg, Christina Stenbeck, Petter Stordalen och Spotifygrundaren Daniel Ek tillhör de mer namnkunniga) menar att de finansiella riskerna är små.

Nio av de 13 miljarder kronorna som budgeteras i driftskostnader skulle bäras av Internationella olympiska kommittén (IOK) och resten skulle tas in via biljettintäkter och sponsring.

Vad man då inte tar hänsyn till är att kostnadsramarna för denna typ av projekt nästan undantagslöst spricker. Det finns goda skäl att anta att även den svenska OS-kampanjens finansieringsplan bär drag av en glädjekalkyl.

Mycket lite tyder på att det är barn- och ungdomsidrotten som i första hand skulle tjäna på ett OS.

Med nödvändighet skulle det också behöva byggas nya idrottsanläggningar som kommer att kosta pengar under lång tid framöver, även när de positiva effekterna av ett OS (för sådana finns förstås) har klingat av.

Här kan vi till exempel se på de hoppbackar som byggdes i Falun inför skid-VM står mer eller mindre oanvända (de skulle för all del komma till nytta igen om ett OS nu skulle bli aktuellt).

Backhoppning var inte någon stor sport i Falun och har heller inte blivit det som en följd av VM-satsningarna. Vi får väl misstänka att nya banor för bob, rodel och skeleton i till exempel Åre inte heller skulle bli särskilt frekvent använda efter ett eventuellt OS…

I artikeln kan vi också läsa följande: "I dag kämpar många idrottslag för att få ihop träningstider. Barn och ungdomar tvingas träna sent på kvällarna, inte sällan i undermåliga ishallar. Satsningar uteblir eftersom det saknas träningstider."

Det är en korrekt verklighetsbeskrivning, giltig i många kommuner runt om i landet.

Men för att lösa det problemet behövs det snarare att fler mindre hallar byggs än att det byggs stora hallar med kapacitet för att ta emot de skaror åskådare som ett OS för med sig.

Vill näringslivet så förtvivlat gärna ha ett OS i Sverige så får de väl punga upp.

Mycket lite tyder på att det är barn- och ungdomsidrotten som i första hand skulle tjäna på ett OS.

Näringslivstopparna pratar också om att ett OS skulle innebära en ”ökad lyskraft för Sveriges varumärke” och det skulle ”främja handel med omvärlden”.

Det är svårt att se något omedelbart samband mellan ett OS och ökad handel – eller går det att se att OS i Lillehammer 1994 eller Sotji 2014 på något markant sätt ökade Norges och Rysslands export eller stärkte deras ”lyskraft”?

Vill näringslivet så förtvivlat gärna ha ett OS i Sverige så får de väl punga upp och försöka övertyga sina aktieägare om att det är ett bra sätt att använda företagets pengar.

Sverige har stora behov av att investera i sådant som är statens kärnuppgifter, där gör skattebetalarnas pengar mycket mer nytta än på äventyrliga – om än roliga – drömmar om olympiska spel som mest kommer att äga rum i huvudstaden.