Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måleriet slutar aldrig överraska

Annons

Grenen som envist slog mot sovrumsfönstret, fåglarna som misstog ateljéfönstret för fri himmel och de sista envisa snöfläckarna i den bruna våren.

Andreas Eriksson har bokstavligen tagit en bit av naturen på Kinnekulle till Stockholms city.

Lintrådarna som går i vitt på vitt i damastväven rimmar fint med snön, precis som det var tänkt. Andreas Eriksson konstaterar att utsikten ut över järnvägsspåren stämmer bra med den vita väven han skapat för den här utställningen. Det är lite mindre snö nu bara, jämfört med när han stod här för ett år sedan.

Andreas Erikssons verk fyller just nu hela Bonniers konsthall; utställningen "Runt omkring" är den första stora separatutställningen med den 38-årige konstnären vars tekniskt avancerade måleri länge fascinerat konstvärlden. För tre år sedan representerade han Sverige på Venedigbiennalen och han har ställt ut i såväl Tyskland som London. Här visas måleri, textil, skulptur, foto och video från de senaste tio åren.

Filmade i fyra år

Kärnan i utställningen är ett helt nytt videoverk om fyra hus som han kör förbi nästan varje dag. Det är gamla arbetarbostäder som förvandlats på helt olika sätt i händerna på sina ägare. Verket gjorde han för att bygga ett rum i rummet på konsthallen och en tanke är att visa hur olika vägar saker och ting kan ta.

Det är samma förhållningssätt som jag har till mina målningar. Varje startpunkt kan bära iväg åt helt olika håll. Så för mig är det här en berättelse om måleri, berättar Andreas Eriksson.

Skapar egna rum

Kärnan i hans konstnärskap däremot är måleriet, här representerat av enorma mörka landskap i toner av mossa, jord och sten, samt mindre målningar i besläktad färgskala. Motiven för tankarna till naturen och hans ateljé ute på en åker på Kinnekulle i Västergötland. Sedan drygt tio år lever han på landsbygden där. Som nyutexaminerad, ung konstnär gjorde han karriär i Berlin och Stockholm, men efter att ha utvecklat svår elallergi flyttade han till en betydligt mer avskild tillvaro i sina gamla hemtrakter.

Jag började måla redan som barn, jag gick målarkurser på ABF där jag blev otroligt omhändertagen av alla äldre damer, wienerbröd och sådant. Måleriet var ett viktigt eget rum. Det är nog ett skäl till att jag har trivts så bra med att jobba ute på landet nu. Det sker inget utanför huset, jag har behövt den platsen. Nu är jag jättesugen på att flytta till stan igen, men livet ser annorlunda ut med små barn.

Erfaren redan i tonåren

Andreas Eriksson var bara 17 år när han sökte till Konsthögskolan i Stockholm och kom in, och då hade han ändå målat mer än de flesta av sina äldre klasskamrater. När han nu går mellan verken på Bonniers konsthall är det fortfarande målningarna han tycker bäst om att titta på. Måleriet överraskar och konfronterar honom på ett sätt som andra verk inte gör, men det är en plats som han inte orkar befinna sig i hela tiden. Då har de andra uttrycken blivit ett slags paus.

Ja, som fotograferandet, det handlar mer om att samla. Jag ser en gren som ligger på ett visst sätt som jag tycker är kul och så sparar jag den.

Konceptuella verk

En isskrapa i mörkgrå grafit, mullvadshögar i brons och grenen som slog mot sovrumsfönstret och tog sig in i hans drömmar är också ett sätt att dokumentera de egna tankarna om den konstnärliga processen.

Jag försöker ta vara på seenden och händelser som jag har reagerat på.

På samma sätt började han samla på de fåglar som dog när de flög in i ateljéns fönsterglas. Nu har de fått nytt liv, avgjutna i brons sitter de liksom på en gren, men med huvudena misstänksamt hängande.

Jag märkte hur starkt jag reagerade. De har sett en reflektion i fönstret, en bild som de trott på. Det är förutsättningen för att titta på konst överhuvudtaget, att du accepterar villkoren och den optiska villan.

Mer läsning

Annons