Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Linda Westerlind: Jag ska föda, men villkoren är inte mina

Annons

Mycket kan skrivas om graviditeter, förlossning och eftervård. Inte minst nu, när ämnet för undertecknad är ständigt närvarande. Om nån månad hoppas jag att jag kan titulera mig tvåbarnsmorsa. Stressen den här gången är densamma. Kommer någon ha tid för mig när förlossningen startar?

Det är mycket som varit lättare med att vänta sitt andra barn, men ett aber består. Stressen för förlossningen. Inte för smärtan, den är hanterbar och övergående. Utan för allt som inte går att påverka.

Irritationen är också densamma. Irritationen över vetskapen om att har vi otur kommer förlossningsupplevelsen med stor sannolikhet ha allt för många likheter med den första. Personal som inte hinner göra ordentliga överlämningar mellan skiften. Förlossningsbrev som inte läses.

Den många gånger allt för långa väntan mellan att knappen i salen trycks på och någon faktiskt kommer som kan hjälpa. Önskningar som försvinner i korridoren mellan de olika förlossningssalarna, som alla rymmer en lika upptagen föderska som en själv.

För lite personal på för många som föder. För få salar, för lite plats. Vårdens effektiviseringssystem har tagit sin in i ett av de medicinska fält som inte borde gå att rationalisera, förlossningsvården.

Visst, alla patienter med olika sjukdomsbild är olika och har lika förutsättningar och olika behov, så är det. Men det är ofrånkomligt att det är extra viktigt och tydligt i en förlossningssal.

Till skillnad från den som ska operera hjärtat eller har en ilsket inflammerad blindtarm är det den födande själv som förväntas göra jobbet. Ett jobb man aldrig gjort förr, eller kanske någon gång tidigare. Att man behöver hjälp, stöd och inte sällan medicinska insatser för att underlätta eller påskynda födandet är en självklarhet.

Ett sjukvårdssystem som planeras utifrån effektivitetsprinciper har inte utrymme för avvikelser. Det går att effektivisera i kösystem och varuhantering. Det går inte att effektivisera ett förlossningsskede för att maximera kundnyttan.

Det föds runt 110 000 barn i Sverige varje år. Sverige tillhör de länder i världen med absolut lägst mödradödlighet. Vi har ett gediget program för hälsomässiga kontroller under hela graviditetens gång där både barnets och den gravidas hälsa följs kontinuerligt, där möjlighet för att fånga upp eventuella riskfaktorer vid förlossningen eller innan är stor. Mödravården är för alla, oavsett storlek på plånbok.

Det är tryggt att föda barn i Sverige. Inget snack om saken. I alla fall när man räknar hur många födande och barn som överlever, och hur många som dör.

När förlossningsvården anpassas för att passa in i vårdsnurrans besparingskrav och näringslivets system för att öka effektiviteten finns det inga resurser att låta födandet vara på den födandes villkor.

När förlossningsavdelningar stängs eller rationaliseras är det i första hand inte den födande man sätter i första rummet. Det är ekonomin. De ekonomiska besluten motiverar man med vad forskning och statistik säger. Men vad som innebär trygghet för den som ska föda är en annan femma. Det finns inte med i statistiken.

De känslomässiga ärren efter en förlossning, som inte skett på den födandes villkor, registreras inte på långa vägar på samma sätt som antalet stygn som sys efter en bristning, eller i hur många fall en vaginal förlossning övergått i en instrumentell.

Linda Westerlind

Linda Westerlind är politisk redaktör på socialdemokratiska Folkbladet i Umeå