Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Levy utmanar Rivierans klichéer

Annons

En hyrd villa i Sydfrankrike, två familjer på semester och en främmande ung kvinna i poolen. Deborah Levy dyker rakt ner i klichéerna och kommer upp med en helt egen berättelse.

"Simma hem" är Deborah Levys återtåg på den brittiska litteraturscenen efter 15 års tystnad. En tunn roman med fler bottnar än man först kan ana och med en ödesmättad atmosfär som skaver från första sidan. En berömd brittisk poet är på semester med sin hustru som är krigskorrespondent och deras tonårsdotter, samt två goda vänner. Den unga, nakna kvinnan som ligger i poolen redan när de kommer till huset i Les Alpes-Maritimes sätter relationerna på sin spets.

Bookernominerad

I både Storbritannien och Sverige har berättelsen fascinerat kritikerna och den nominerades till 2012 års Bookerpris. Nu har Deborah Levy landat i Stockholm för att prata om sin bok. Som alltid är baddräkten packad, för säkerhets skull i handbagaget.

Det låter klyschigt, jag vet, men jag simmar varje dag. Jag älskar att dyka ner i vattnet och sträcka ut kroppen, jag har fått höra att det finns en vacker pool i närheten av hotellet här, säger hon entusiastiskt.

TT: Är det därför poolen är så viktig i "Simma hem"?

En pool är lite som en teater. Vi har kostym på oss, det finns en ingång och en utgång, vi beter oss på olika sätt i vattnet. Jag simmar alltid med huvudet under vattnet.

TT: Du verkar lockas av klichéerna: familjen på semester, en klarblå himmel i södra Frankrike och en främling som stör friden... Är det inte en risk man tar som författare?

Jag sade till mig själv: "Ta klichéerna och gör något annat av dem". Jag ville att läsaren skulle börja med en hemmastadd, bekväm känsla, så jag lät romanen utspela sig på en plats jag verkligen tycker om, en pool i solen. Om jag lät en familj komma dit, med alla sina spänningar och en tonåring dessutom, måste det innebära trubbel.

Långt uppehåll

TT: Innan "Simma hem" kom hade du en paus på 15 år, varför?

När jag skriver tar det min fulla uppmärksamhet, och det klarade jag inte så länge jag hade små barn. I stället undervisade jag. Men jag skrev hela tiden noveller, som nu har publicerats i samlingen "Black vodka". Min karriär har gått baklänges. Man ska debutera som ung och brinnande författare och sedan dra sig tillbaka och gräva i trädgården. För mig var det tvärtom, jag blev en mycket bättre författare i medelåldern och nu har jag fullt upp. Jag skriver på filmmanus och på nästa roman och mina tidigare verk ges ut på nytt.

TT: I din nya essä "Things I don't want to know" skriver du om hur barndomen fortsätter påverka oss. Du växte delvis upp i Sydafrika, hur hamnade du i England?

Jag är född i Johannesburg, när jag var nio flyttade hela familjen till Storbritannien. Min far var medlem i ANC och var politisk fånge under fyra år. Sydafrikas kamp för mänskliga rättigheter lever i högsta grad inom mig. När "Simma hem" kom besökte jag Kapstaden för att läsa ur den i en bokhandel. Det var mycket känslosamt. Livet är så besynnerligt: som nioåring kom jag till England med en konstig sydafrikansk dialekt, sedan stod jag där i Kapstaden med en konstig brittisk dialekt. Det är mitt livs resa.

Mer läsning

Annons