Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veiron i ottan-liknande kommunister vill väcka arbetarna

/
  • Sven Wollter, KPLM (r), håller presskonferens om valsedlarna i Stockholm 1998.

Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), är och förblir de mest hårdkokta marxist-leninister som vi har i Sverige.

Annons

Likväl har det – mitt i strömmen av hårresande uttalanden – alltid vilat närmast ett löjets skimmer över "r-arna" och deras förehavanden.

Hur mycket de än har pratat om väpnad revolution och om Stalins teoretiska briljans, har skräcken aldrig riktigt infunnit sig. Åt de eldfängda kommunisterna i Göteborg har det gått att skrocka överslätande, på ett sätt som få skulle få för sig att göra när det gäller nazister med idéer om våldsamt maktövertagande.

Kommunistiska partiet har nämligen alltid framstått som den svenska vänsterns överspända lillebror, som har klätt sig tufft men aldrig riktigt fyllt ut kostymen. Den proletära imagen har vårdats som en ögonsten. Robert Gustafssons karaktär Veiron i ottan är förmodligen inte helt gripen ur luften.

Medan andra partier har organiserat proletärerna har proletariserade akademiker hängt utanför Systembolaget och sålt Proletären. Inte undra på att revolutionen har dröjt.

Under det sena 1990-talet gick KPML(r) på offensiven för att rentvå Stalinregimens rykte. De artiklar och skrifter som partiet spottade ur sig var genomgående av stötande natur, men till och med där sken det utpräglade akademikerkomplexet igenom.

Trots att det även inom KPML(r) fanns forskarkompetens att tillgå blev det busschauffören Mario Sousa, som med ett stort mått jävlar anamma grep sig an uppgiften att agera kommunistisk historieexpert. Karln var ju trots allt arbetare...

Inom partiet tycks man dock ha insett hur det "riktiga kommunistpartiet" har framstått i omgivningens ögon. År 2005 ändrades slutligen partinamnet. Somliga krävde då att KPML(r):s nya namn skulle bli Kommunistiska partiet revolutionärerna, men kongressen nöjde sig med Kommunistiska partiet. Den som var kommunist var ju också per definition revolutionär.

Partiets kliv ut ur bokstavsvänstern blev halvhjärtat men också underhållande. Dock inte lika underhållande som grundaren Frank Baudes utträde ur KP våren 2014.

Baude, som hade anfört utbrytningen ur dåvarande KFML och sedan varit ordförande för det "återupprättade" KFML(r)/KPLM(r) 1970-1999, hade kommit på kant med partiet. Det var dags att bryta sig ut i protest ytterligare en gång.

I sitt utträdesbrev förklarade Baude – den störste sekteristen i mannaminne – att det hade "insmugit sig drag av sekterism i partiets uppfattningar". Partiet hade exempelvis markerat mot sexistiska skämt, trots att Baude aldrig hade märkt av några sådana vid partiets möten.

KP:s närmande till feminismen, "en rakt igenom borgerlig idériktning", uppfattade Baude som ett uttryck för att småborgerliga medelklasspersoner hade börjat få ett osunt inflytande i partiet: "Nu sticker denna småborgerliga hydra upp inom partiet och fick majoriteten med sig om att skriva in feminismen på partiets banér. Denna småborgerliga avvikelse kommer naturligtvis att följas av fler."

Det hjälpte inte att partiledaren Robert Mathiasson försäkrade att KP var "fast förankrade i den kommunistiska arbetarrörelsens tradition". Baude lämnade partiet i samma vredesmod som han en gång grundat det. Cirkeln var sluten, men KP lever vidare.

Som allehanda.se har rapporterat startar KP:s ungdomsförbund, Revolutionär kommunistisk ungdom, nu en avdelning i Västernorrland. I nyhetsartikeln får två ungdomar – utan vare sig kritiska frågor eller problematisering – lägga ut texten om det revolutionära våldets nödvändighet och Kubas förträfflighet.

De två ungdomarna på bilden ler och ser allmänt beskedliga ut. Två vilsna själar i behov av en tydlig politisk identitet.

Fördömandena stockar sig liksom i halsen. Så är det ofta med Kommunistiska partiet.

Annons