Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför så tyst om klyftorna?

Annons
Fredag 10 maj



Varför så tyst om klyftorna?

Ginikoefficient är ett krångligt ord som står för något viktigt.

Det är nämligen ett mått på ojämlikhet. Ginikoefficienten beskriver hur stor procent av inkomsterna i ett samhälle som måste omfördelas för att alla ska få lika stor inkomst.

Ju högre ginital desto större inkomstklyftor i samhället.



Sverige har under lång tid hört till de länder som haft den jämnaste inkomstfördelningen. Medan ginitalen här hållit sig strax under 25 procent har de i Storbritannien och USA nått upp till 35 respektive 45 procent.

Under 1990-talet har inkomstklyftorna ökat i de flesta industriländer, så även i Sverige.

Nyligen kom siffrorna för år 2000. De visar på en kraftig ökning av inkomstspridningen. Ginitalet går upp till 30 procent, en nivå som är den högsta sedan Statistiska Centralbyrån började sina mätningar vid mitten av 1970-talet.

Det här skulle man tro var en stor nyhet. Men märkligt nog förbigicks den med tystnad i etermedia. Av de stora dagstidningarna var det bara Dagens Nyheter som slog upp saken.



Varför bryr sig inte journalister längre om inkomstklyftorna i samhället? Är de för upptagna med att bevaka börsens upp- och nedgång?

Huvudförklaringen till den snabba ökningen av ojämlikhetstalet är de stora reavinsterna från aktieförsäljningar år 2000. De 43 000 hushållen med högst inkomst redovisade i genomsnitt 1 miljon kronor i reavinst.

Räknas reavinsterna bort faller ginitalet. Men varför skulle vi bortse från kapitalinkomsterna? Det är ju riktiga pengar och för högre inkomsttagare har de blivit en återkommande inkomstkälla.

Dessutom, även frånräknat reavinster har inkomstklyftorna ökat - från 22 procent 1991 till 25 procent 2000.

I en kommentar säger finansminister Bosse Ringholm att det till stor del är löneutvecklingen som styrt och den rår inte regeringen över.

Det är naturligtvis sant. Men ökade löneskillnader är inte hela förklaringen.



En annan viktig förklaring är sysselsättningen. Den pekar regeringen själv på i den fördelningspolitiska redogörelsen i vårpropositionen.

Medan de förvärvsarbetande hushållen ökade sin disponibla inkomst med 8 procent under 1990-talet så fick de arbetslösa ingen ökning alls. Ensamstående kvinnor och män med barn är en annan grupp som gått dåligt.

Beräkningar som tidningen Kommunalarbetaren gjort visar att de flesta av Kommunal medlemmar fått mer pengar att röra sig med de senaste tio åren. Men det är inte fråga om stora belopp och den ensamstående tvåbarnsmamman har näsan nätt och jämnt över fattigdomsgränsen.



I rapporten "Välfärdsbokslutet" konstateras att skattesystemet omfördelande kraft minskat under decenniet. Det har också bidragit till att inkomstskillnaderna ökat.

Att öka sysselsättningen och ge fler inkomster från arbete är fortfarande det bästa sättet att minska inkomstklyftorna. Men det skulle också hjälpa om skattepolitiken fick en mer fördelningspolitiskt utjämnande profil.

Den socialdemokratiska regeringen kan varken vara stolt eller nöjd med hur inkomstskillnaderna i Sverige utvecklats under 1990-talet.

Peeter-Jaan Kask







Allsmäktige Tjärnlund

Vad som började förra året med en extern revisorsrapport som i flera punkter ifrågasatte främst Hemabs vd Sigge Tjärnlund, eskalerade snabbt till en långt mer bisarr historia än revisorsrapporter oftast leder till.

Tjärnlund, som alla andra förmodligen, gillade inte att kritiseras och frågade styrelseordföranden om han, mer informellt, fick kommentera rapporten. Det slutade mindre bra när han i färd med att kritisera bristen på saklighet i rapporten sänkte sig till att i stort sett kalla ansvarige revisorn för en idiot.

Ingen kunde ha tolkat Tjärnlund på något annat sätt och det var många som läste kommentarerna eftersom han till råga på allt såg till att skicka dem till styrelseordföranden så att de blev diarieförda och därmed en offentlig handling.

Nu var där alltså två tjänstemän som hävdade att det var den andre som var dum. Styrelsen valde att hålla med revisorn och efter några högljudda veckor lade sig "lugnet" i Härnösand och Hemab igen, med Tjärnlund som fortsatt kapten på skutan.

Nu visar det sig att Tjärnlund fortfarande inte kan släppa revisorsrapporten, eller i alla fall inte betala för den. Han tycker nämligen fortfarande att revisorn är dum, att den kritiska rapporten inte värd pappret den är skriven på och att den till på köpet aldrig var beställd.

rimligen borde det inte vara så att den som i en revisionsrapport får skarp kritik ska få bestämma huruvida den som gjort revisionen ska få betalt eller ej. Det vore som att ge makten att bedöma en domares kompetens och rätt att döma ut straff, till den som precis dömts till fängelse.

Om inte Tjärnlund förstår, eller styrelsen förmår lära honom det, borde han kanske inte ha det jobb han har.



Susanne Sjöstedt

Mer läsning

Annons