Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politiska partier – inte myndigheter

"Vi vill nu ta vårt ansvar och redovisa partibidragen." Så löd rubriken när Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten i förra veckan deklarerade att partiet kommer att börja redovisa bidrag från privatpersoner som överstiger 20 000 kronor (DN Debatt 28 april).

Annons

Uppenbarligen är den tidigare hållningen, vilken utgick ifrån valhemligheten, inte lika viktig längre då ökad öppenheten "minskar risken för otillbörlig påverkan" och gör partierna friare från "särintressen".

Några större summor är det heller inte tal om då de privata gåvorna enligt partiets egna uppgifter uppgår till enbart fyra procent av omsättningen. Bakom kompromissandet finns såklart en tanke – att åter ta fram artilleriet mot LO:s stöd till Socialdemokraterna. Arkelsten vill ha pengarna på bordet och dessutom ska det oavlönade kampanjarbetet som LO bedriver åt Socialdemokraterna redovisas.

Om det är en hemlighet att LO slussar stora summor pengar – direkt och indirekt – in i Socialdemokratiska arbetarpartiet så är det en av landets sämst bevarande sådana. Säkerligen finns det medlemmar i LO som gärna sluppit att bidra till Juholt och gänget, frågan är dock om det verkligen är Sveriges problem eller om det är LO:s och LO-medlemmars eget.

Arkelstens argumentation känns som att den snarare syftar på en offentlig myndighet – där öppenhet, korrekt myndighetsutövning och oberoende från enskilda särintressen är förutsättningar.

Men partier är inte myndigheter; de lyder inte under förvaltningslagen och tanken på att de skulle vara "oberoende" är egentligen ganska skruvad då de är medlemsburna organisationer som söker väljarnas förtroende baserat på en politisk plattform och kandidater för att utföra densamma.

Bakom att partierna så nobelt kan slå sig för bröstet för det så kallade oberoendet ligger ett annat tungt och tilltagande beroende – offentligt partistöd. Enbart från stat och riksdag betalas det årligen ut 425 miljoner kronor till de politiska partierna. Därtill kommer bidrag från kommuner och landsting.

Sektor 3, tankesmedjan för det civila samhället, släppte i veckan rapporten "Mot medlemslösa partier" vilken visar att riksdagspartierna under de senaste 30 åren tappat drygt 80 procent – eller fem av sex – av sina medlemmar.

En del av detta kan säkerligen förklaras med att behovet för just den här typen av politiskt engagemang minskat i takt med att välfärden ökat, men även om detta räknas in kvarstår att riksdagspartiernas bokslut fortsatt omsätter stora pengar trots att medborgarna uppenbarligen flyr partistrukturerna.

Nog är det viktigt att diskutera på vilket sätt partierna ska redovisa sina gåvor från såväl privatpersoner som andra självstyrande ideella organisationer – likt LO. Det är dock viktigt att komma ihåg att partier är just partier. För egen del är tanken på politiska partier som enbart är beroende av de offentliga församlingar de själva leder långt mer skrämmande än partier som är beroende av sina medlemsavgifter, intäkter från lotterier och tidningar samt donationer.

Grundläggande partistöd är viktigt och rätt, men i dagsläget gör de generösa förutsättningarna att rörelser som egentligen borde vara i kris kan fortsätta som om inget har hänt. Starka medlemsburna partier stärker demokratin och gör att fler är med och formar politiken, därför borde partierna vara mer – inte mindre – beroende av sina medlemmar.

G abriel Ehrling

Gabriel Ehrling är frilansskribent.

Annons