Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Manlighet är inte en sjukdom

/
  • Petter Bergner konstaterar att män måste vara med och förändra definitionen av manlighet.

För många kvinnor som lever med våldsamma män är jul- och nyårshelgerna förfärliga. Nio av tio kvinnojourer håller öppet men den stora anstormningen brukar komma först när ledigheten är över.

Annons

Mäns våld mot kvinnor kan, precis som våldtäktsstatisktiken, göra vem som helst nedstämd. Men vilka slutsatser är rimliga för den enskilde mannen att dra? Räcker det att han lever jämställt med sin partner eller har han del i en kollektiv skuld som på något sätt måste sonas? Feminister som företräder ett mer kollektivistiskt synsätt tenderar att landa i slutsatsen att så är fallet.

Hösten 2013 började en tio år gammal debattartikel av socialisten och grundare av tidskriften ETC, Johan Ehrenberg, att spridas som en löpeld på sociala medier. I artikeln menade Ehrenberg att den manliga kulturen var orsaken till våldtäkterna och att alla män som på något sätt bidrog till att befästa denna kultur var medskyldig till våldtäkt. Den som förnekade att så var fallet, och bara ville ta ansvar för sina egna handlingar, var en hycklare. I den uppföljande text som skrevs 2013 stod han fast vid samma uppfattning.

Låt oss leka med tanken att vi köper resonemanget rakt av och driver tanken till dess yttersta konsekvens. Vilka handlingsvägar står då öppna för mannen att sona sin arvssynd? Att det inte räcker att ta ansvar för sitt eget liv är helt uppenbart. Mer radikala positioner – eller kanske poser – måste intas.

I tidskriften Feministiskt perspektiv (16/12) beskriver frilansskribenten Alexander Pettersson sitt recept: att sluta identifiera sig som man. "Den queera vägen är den enda feministiska väg som vi med gott samvete kan framskrida på." Därför försöker Pettersson desperat att förändra sin kropp och sitt leverne.

Han bär klänning och tränar sig för att kunna ligga med andra män. Han sminkar sig och ändrar klädstil. "Jag vill inte vänta på att min sorts människor slutar att våldta och förtrycka andra, jag vill hellre själv bli en annan sorts människa", förklarar skribenten. Personligen har Pettersson blivit aktivist och flyttat till Argentina, men frågan är om hans ansträngningar verkligen hjälper den våldsutsatta kvinnan i Sverige.

Att även manliga feminister kan känna uppgivenhet inför sakernas tillstånd är förståeligt. Men om det är bred förankring för feminismen som eftersträvas kan uppgiften att tålmodigt och övertygande vädja till den enskilde individens förnuft knappast överges. Manlighet är inte en obotlig sjukdom som till varje pris måste utplånas utan en konstruktion som går att förändra.

Mer läsning

Annons