Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Titta, gubben kan tydligenfortfarande göra sitt jobb

/

Annons

I en artikel i The Atlantic i april 2012 argumenterade skribenten Matthew O’Brien för att USA borde satsa på att sätta ihop ett "dream team" av ekonomer i sin centralbanks ledning.

Nu anses väl inte den amerikanska centralbanken, "The Fed", bestå av kompletta nollor – de prestigefulla posterna brukar innehas av världsledande ekonomer med tunga akademiska meriter – men O’Briens poäng var att det inte räckte med att titta inom landets gränser i jakten på de män och kvinnor som ska föra USA:s penningpolitik. O’Brien argumenterade i stället för att pengar borde satsas på att exempelvis locka över den dåvarande biträdande riksbankschefen Lars E O Svensson till USA – "Sverige är viktigt, men det är slöseri med Svenssons talang att inte låta honom styra en större centralbank" – och sätta honom i samma lag som ekonomer som Adam Posen, Christina Romer och Stanley Fischer.

O’Brien verkar nu – i alla fall delvis – bli bönhörd, då Stanley Fischer med största sannolikhet tar klivet in i den amerikanska centralbanksledningen som vice centralbankschef. Han har nominerats att efterträda Janet Yellen, som i sin tur kliver ett steg upp och blir chef efter Ben Bernanke.

Medan Yellens befordran fått relativt stor uppmärksamhet här i Sverige – första kvinnan på posten – har nomineringen av Fischer gått närmast obemärkt förbi.

Detta trots att nomineringen av honom är uppseendeväckande för den som bär blågula glasögon. Fischer är nämligen invandrare (han växte upp i Zambia, Zimbabwe och Israel, och flyttade till USA först i vuxen ålder), har dubbelt medborgarskap (israeliskt och amerikanskt), har tidigare basat för ett annat lands centralbank (den israeliska) och är – håll i er nu – 70 år.

Visst, vår riksbankschef Stefan Ingves är inte purung – han har fyllt 60 – och han är också uppvuxen i ett annat land (Finland, närmare bestämt Österbotten). Men Ingves har en lång karriär i Sverige bakom sig och kommer garanterat inte att sitta på sin post den dagen han når Fischers ålder.

Och Ingves efterträdare kommer att vara betydligt yngre än honom, kommer inte att härstamma från något utomeuropeiskt land och kommer inte att värvas över från en chefspost i något annat lands centralbank.

Det är nämligen inte bara svenska krusbär som är exklusivt för Sverige, utan också svenska tjänstemän; förvaltningens riddare i mörka kostymer, omutliga och samvetsgranna personer som ser till att det offentliga maskineriet fungerar.

Sverige har en stolt tjänstemannatradition att se tillbaka på och kommer förhoppningsvis att även i framtiden ha en framstående kader män och kvinnor som vill sköta förvaltningen, men att topptjänstemän alltid kommer att vara runt 50 år och från Sverige är inte bara naivt att tro, utan rent ut sagt arrogant. Att unga talanger betraktas som för unga för att släppas fram och erfarna personer anses vara på upphällningen så fort de passerat de 60, det är ett synsätt som måste förändras. Och ja, utländska krafter har faktiskt en hel del att bidra med till ett svenskt system som inte är så perfekt alla gånger.

Att regeringen ber OECD om hjälp när en kommission om skolan nu ska upprättas får ses som ett gott tecken.

Ibland kan det ju, tro't eller ej, faktiskt finnas utländsk expertis att dra nytta av. Till och med sådan som närmar sig de 70.

Anders Rönmark

Mer läsning

Annons