Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I vilka läger går Alf hem?

Annons
Tisdag 2 juli

I vilka läger går Alf hem?

Det måste förstås finnas de som tycker att Alf Svenssons svammel är det fyndigaste som yttrats från en talarstol. Men det är nog inte bara därför karln är inne på sitt 30:e år som kd-ordförande, det finns helt enkelt bara ingen att ersätta honom med.

I helgen valdes Alf Svensson för 29 gången i rad till partiordförande vid kd:s riksting i Malmö, men den årliga tillställningen förlorar allt mer sin lyster och Alf Svenssons politik ser allt mer luggsliten ut och de fyndiga replikerna allt ihåligare.

Det ligger något både tragiskt och smart i ett parti som så helt förlitar sig på en person. Tragiskt eftersom Alf Svensson, oavsett vad han själv hävdar, har kvävt i stället för att fostra en ny generation kristdemokrater som måste erbjuda något mer än vältalighet för att bibehålla väljarstödet. Smart är det eftersom partiledaren sedan länge är populärare än sitt parti.

Men företräder egentligen Alf Svensson någon mer än sig själv? Han vill bli statsminister, det begäret döljer han inte. Vilken - om någon - ideologi skulle då styra Sverige?

Kristdemokratin som presenterades vid partiets födelse har bara partiledaren kvar. Något beständigt politiskt program har aldrig presenterats, men dagens förslag ter sig mer högervridna än de som vid partiets grundande placerade kd nästan till vänster om mitten. Men det var då.



Nu präglas politiken av skattesänkningar och moralkonservatism, där den sistnämnda till och med är för mörk för de tänkta koalitionsbröderna i centern och folkpartiet. Och här gör Lars Leijonborg alldeles rätt som frågar Svensson innan valet vilket utrymme exempelvis Livets ord kommer att ha på kd-politiken.

Under förra valrörelsen sopades partiets inställning i abortfrågan under mattan, i detta val stoltserar man istället med att vara det enda parti som mangrant förnekar homosexuellas likhet inför lagen. Så visst finns det anledning att fråga sig vilka mörkermän partiet rymmer och vilka möjligheter de har att påverka.



Under det förra rikstinget agerade kd:s kvinnoförbund för ett införande av en speciell "kd-feminism" i partiprogrammet. De stoppades av Svensson som ifrågasatte feminismens betydelse för kvinnors rättigheter. Kvinnoförbundets ordförande Ulla-Britt Hagström sa då att "så länge mannen står i norm även i detta parti är det som står i programmet bara vackra ord." Hon trodde dessutom att partiets stämpel som kvinnofientligt skulle sprida sig till allt fler.

Till detta riksting var så Hagström tillbaka och krävde å kvinnoförbundets vägnar få igenom förslag om förbättringar för ensamstående föräldrar. Till skillnad från barnkonto-förslaget som enhälligt röstades igenom, ansågs ett utvecklat stöd till de kanske mest behövande inte vara nödvändigt.

Det är tydligt bland vilka kristdemokraterna raggar väljare - och vilka som får betala.



Susanne Sjöstedt

Rättvisa i USA-format

"Diplomatisk immunitet" har alltid varit ett begrepp höljt i misstänksamhetens dunkel och inte blir det bättre av att amerikanerna nu vill utöka begreppet till att omfatta även FN-personal i Bosnien som därmed inte skulle kunna ställas inför den internationella brottmålsdomstolen, ICC.

När resten av säkerhetsrådet inte stödde den uppfattningen lade USA in sitt veto mot en förlängning av FN:s polisuppdrag i landet.

Den nya Internationella brottmålsdomstolen har redan tidigare varit utsatt för amerikansk kritik och beslut har fattats om att militära styrkor har rätt att med våld frita amerikanska medborgare som ställs inför domstolen eftersom domstolen inte anses ha domsrätt över dem.

Motiveringen är att de amerikanska hjältar som ställer upp och jobbar fredsbevarande inte ska riskera att utsättas för politiskt motiverade åtal - vilket inte skulle bli fallet eftersom FN-soldater som missköter sig alltid skickas tillbaka till hemlandet för att prövas där.

Internationell rättvisa väger lätt i det allt mer isolationistiska USA, sedan i september i fjol under uppfattningen att hela världen sannolikt konspirerar mot dem. Resultatet har blivit ett rättssystem som närmar sig det i de länder USA utropat till terrorismens axelmakter - länder vars befolkning man från amerikanskt håll säger sig vilja rädda. Men vem räddar amerikanerna då?

SS





Krönika:

Arbetsmarknadspolitik på gott och ont



En sak brukar även de som är kritiska till den svenska arbetsmarknadspolitiken erkänna, den leder till att färre personer går sysslolösa på rent kontantbidrag än i de flesta andra länder. Nu har den bilden bekräftats än en gång.

Många forskare har under senare år försökt tyda effekterna av olika former av arbetsmarknadspolitik. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har i en rapport, författad av Lars Calmfors, Anders Forslund och Maria Hemström, försökt sammanfatta forskningen om den svenska arbetsmarknadspolitikens effekter.

Det är ett välkommet initiativ. Få saker engagerar i den svenska debatten som arbetsmarknadspolitiken. Ett helhetsgrepp över den forskning som finns bidrar till en ökad förståelse.



Den svenska arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet får halvdant betyg.

Visserligen bidrog sannolikt politiken till lägre öppen arbetslöshet, men den medförde samtidigt lägre ordinarie sysselsättning.

Det mest positiva resultatet med arbetsmarknadsprogrammen är dock att färre personer har lämnat arbetsmarknaden under 90-talets magra år. Det har medfört att fler personer har stått någorlunda rustade när arbetsmarknaden ljusnade i slutet av 90-talet.

Det gör att Sverige i dag står bättre rustat att möta den kommande arbetskraftsbristen än vi hade gjort om krisen på 1990-talet hade lett till en omfattande utslagning av arbetslösa. Detta fenomen har vi sett i många andra länder.

Undersökningen visar emellertid också på stora brister i arbetsmarknadspolitiken. Flera studier har inte kunnat visa att utbildningar underlättat övergången till ett "riktigt" jobb för de deltagande individerna. Det innebär inte att de inte kan ha gjort det, i många fall har de säkert det, utan endast att ett sådant samband inte har kunnat fastställas.



De åtgärder som lyckats bäst är lönesubventioner till arbetsgivare som kunnat erbjuda jobb. Problemet är att just de subventionerade jobben tros ha trängt undan vanliga arbeten. Vad som kan ha varit bra för individen har varit dåligt för samhället i stort.

Den här kritiken är inte ny. Det har länge talats om att subventionerade arbeten tränger undan "riktiga" jobb. Och det är säkert till stor del sant. Samtidigt konstaterar rapportförfattarna att det krävs fler studier för att kunna dra några säkra slutsatser, och att arbetsmarknadspolitik just handlar om politik. Beroende på vilka mål denna politik har eller har haft kommer man till olika slutsatser om hur effektfull den har varit.

Sammanfattningsvis anser författarna att att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är för omfattande och bör bli färre i framtiden. De avslutar med att leverera kritik: "Så omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser som då gjordes kan förmodligen bara motiveras av en mycket hög värdering av målet att hålla nere den öppna arbetslösheten i förhållande till målet att åstadkomma en hög reguljär sysselsättning."



Kritiken är värd att ta på allvar. En hög sysselsättningsnivå måste alltid vara det främsta arbetsmarknadspolitiska målet. Det är därför regeringen lagt fast ett mål om att öka sysselsättningsgraden till 80 procent innan 2004.

Samtidigt måste man dock komma ihåg att allt inte handlar om makroekonomiska variabler som tillväxt och sysselsättning. En hög värdering av att hålla nere den öppna arbetslösheten behöver inte nödvändigtvis betyda att man vill kunna visa upp bra siffror inför valrörelsen.

För de individer som, enligt studien, kunnat vara kvar på arbetsmarknaden under 1990-talets krisår tack vare de arbetsmarknadspolitiska programmen har dessa naturligtvis varit av yttersta vikt.

Vilken värdering man lägger på olika mål är inte bara en fråga om var man står politiskt. Det är också en fråga om var man befinner sig i konjunkturfasen.



När man befinner sig mitt i krisen och ser allt fler människor varslas, de nya jobben bli färre och hur allt fler går arbetslösa allt längre måste man uppvärdera målet att överhuvudtaget hålla kvar människor på arbetsmarknaden, kanske även till priset av en viss undanträngning av reguljära arbeten. I uppgångsfasen får det dock inte finnas någon tvekan om att det viktigaste är att öka sysselsättningsgraden. Det innebär också att arbetsmarknadspolitiken måste reformeras.

Svensk arbetsmarknadspolitik hjälpte - trots sina brister - oss genom krisen på 1990-talet.



Joakim Edhborg

Mer läsning

Annons