Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högern – nu tråkigare än någonsin

/
  • DJ:n, konstnären och tillika P3-profilen Karin

"Radio vänster: humorideologerna har tagit över public service." Det braskande budskapet pryder framsidan på senaste numret av Magasinet Neo, där opinionsjournalisten Ivar Arpi granskar den politiska satiren i Sveriges Radio P3.

Annons

Artikeln ger en intressant inblick i ett hörn av public service som tycks undantaget från kravet på opartiskhet. Arpi intervjuar nuvarande och före detta medarbetare på de aktuella humorprogrammen och tesen om vänstervridenhet får stöd från flera håll.

Men på chefsnivå ges en annan bild. Påståendet om vänsterdominans tillbakavisas och olika bortförklaringar ges. Det har ju varit högerregering under åtta år... Och nog ligger det i satirens natur att slå uppåt...

Det talas om mångfald men den mångfald som uppnås tycks inte innefatta "högerkomiker", konstaterar Arpi. Eller också är det så att komiker av den valören skulle vara välkomna om det bara fanns tillräckligt många "högerkomiker" som ville ägna sig åt politisk satir.

Just det faktum att högervriden komik är så underrepresenterad är intressant att reflektera kring, och Arpis artikel leder in tanken på flera spår.

Personligen tror jag att Ola Söderholm, känd från "Tankesmedjan" i P3 och sedermera "Lilla drevet" på Aftonbladet kultur, gör en viktig iakttagelse när han för in diskussionen på vänsterns anspråk och ambitioner.

Den som är vänster vill i någon mening förändra världen, systemet. "Men att vara höger eller liberal, det är väl litegrann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken." Den som har högervärderingar och ägnar sig åt kultur kanske inte politiserar sitt kulturskapande på samma sätt, resonerar Söderholm.

Vissa "högerkomiker" gör det bevisligen, men det är nog ingen tillfällighet att Alliansfritt Sverige blev en succé medan det borgerliga svaret (Rödgrön röra) blev en tämligen tandlös tiger. Detta kan måhända ha att göra med skillnaderna mellan de politiska kulturer som olika åsiktsgemenskaper skapar.

Mitt intryck är att den genomsnittlige slätkammade liberalen eller borgaren har en självbild och ett temperament som inte precis manar till satir. Liberalen hoppas kunna lita till argumentets kraft, och skriver därför hellre artiklar. Texter som på sin höjd kan innehålla grötrim av typen "Sista chansen för Alliansen", eller kulturella referenser av olika slag, men där anslaget speglar en rationalistisk grundsyn på politik och samhälle.

Idealet är den upplysta och till synes neutrala experten, inte den eldfängde kämpen som effektivt mobiliserar kulturen för sina syften. Vänstern vill krossa sådant som bör krossas medan liberalerna vill övertyga den som behöver övertygas.

I all vår tråkighet gör vi nog klokt i att försöka fullfölja den ambitionen.

Annons