Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förstår ni vad ni har gjort?

/

Om någon i Mittuniversitetets styrelse trodde att beslutet som fattades i går bara handlade om att omfördela resurser och flytta lite verksamhet mellan campusorterna trodde han eller hon fel.

Annons

Att ta ett beslut om att lägga ner en av Mittuniversitetets tre campusorter är inte en fråga om "omlokalisering", som ledningen för universitetet så vackert valt att kalla det.

Det är att likna vid en stor statlig reform (eller hur, generaldirektörer Birgitta Böhlin och Yvonne Gustafsson?) eller att jämföra med att ett skogsbolag över en natt byter inriktning och blir ett hygienproduktföretag (är du med nu, SCA-direktör Ulf Larsson?).

Det är, för att använda ett språkbruk som Karin Mattsson Weijber, ordförande för Riksidrottsförbundet, borde vara van vid, som att ändra ändamålsparagrafen i en förenings stadgar.

Ändå röstade dessa personer, efter att ha haft tillgång till underlaget i en knapp vecka och efter en dags styrelseförhandlingar, för att lägga ner Mittuniversitetets verksamhet i Härnösand och flytta alltihop till Sundsvall. De fick sällskap av bland andra Ulf P Lundgren, Margareta Norell Bergendahl och Thomas Brühl, i att stödja rektor Anders Söderholms förslag.

Ett förslag som aldrig borde ha legat på bordet om rektor Söderholm skött sitt uppdrag.

Dels för att underlaget var undermåligt; om en sådan här stor förändring ska ske i ett universitets verksamhet krävs en bättre utredning, tyngre argument och skarpare analyser än vad som presenterats.

Dels för att Mittuniversitetet är något helt annat än bara ett universitet utspritt över ett par kommuner.

Mittuniversitetet är ett nätverksuniversitet med en oerhört viktig regional uppgift och den trehövdade campusuppdelningen är inte bara något man gjort för skojs skull; den här ordningen måste finnas om Mittuniversitetet ska vara det lärosäte det förväntas vara.

Men nu är det slut på det.

Efter styrelseförhandlingar som varade kortare tid än vad vissa föreningar och företag avsätter för att diskutera färgen på logotyper tog en allt annat än enig styrelse beslutet att helt ändra karaktär på Mittuniversitetet. Förutom de förväntade reservationerna från arbetstagarrepresentanten från Härnösand (Anders Olsson) och studerandediton (Jim Andersson) valde nämligen både professor Jesper Strömbäck och professor Bo Sundqvist att markera en avvikande åsikt.

De är inga lättviktare i sammanhanget.

Jesper Strömbäck är en av Mittuniversitetets klarast lysande stjärnor, för tillfället tjänstledig för att agera huvudsekreterare för regeringens Framtidskommission, och dessutom representant för personalen i Sundsvall, den campusort som kommer att tjäna på förändringen.

Bo Sundqvist utgör den ena halvan av den duo i styrelsen (Ulf P Lundgren utgör den andra halvan) som är tyngre i den akademiska världen än vad rektor Söderholm själv är. Som före detta rektor för Uppsala universitet, och med ett inte obetydligt inflytande över verksamheten i Wallenbergstiftelserna, har Sundqvist en status och position som få andra i den akademiska världen.

Alla heder åt kvartetten som vågade säga nej, men trots detta motstånd – 11-4 är en tydlig majoritet, dock ingen promenadseger – valde rektor Anders Söderholm och ordförande Birgitta Böhlin att ta frågan till beslut.

Det var tydligen bråttom.

Bråttom att hinna ta ett beslut innan den nya styrelsen tillträder i vår, och bråttom innan opinionen hunnit växa sig så stark att fler styrelseledamöter börjat tvivla på det riktiga i att helt ändra inriktning på Mittuniversitetets verksamhet.

Rektor Anders Söderholm är, undermåliga underlag till trots, en skicklig ämbetsman. Han är en stigande stjärna på rektorshimlen och har genom att driva igenom frågan om nedläggningen av campus i Härnösand visat att han är en maktspelare av rang.

Om något år är han borta, på väg till en finare rektorsstol någon annanstans i Sverige eller till något annat tungt uppdrag inom universitetsvärlden, ett med större resurser och färre bråkande kommunalråd.

Hans arv blir ett Mittuniversitet som inte längre är ett Mittuniversitet, utan ett Sundsvallsuniversitet med en filial i Jämtland.

Hans arv blir att en kommun som varit en lärdomsstad i över 300 år inte längre kommer att vara det.

Vi får all anledning att återkomma till framtiden för Härnösand och Ångermanland – för det är inte bara en kommun som drabbas då en sådan här stor förändring genomförs och universitetsnärvaron försvinner – men i dagsläget kan vi konstatera att residensstaden aldrig blir sig lik igen. Det kommer att kännas för många, många människor.

Och till alla er som tycker att ledamöterna som röstade för nedläggningen kommer för billigt undan och inte avkrävs motiveringar till varför de röstade som de gjorde:

Tror ni verkligen att de har några?

Annons