Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En politik som leder

/
  • Carl Hamilton talade om betydelsen av det gemensamma och av en politisk motkraft till kapitalismen när han igår talade i Kramfors.

Att människor hämtar kraft hos varandra och visar en kollektiv vilja – som exempelvis under de röda fanorna på 1 maj - skrämmer fortfarande vissa.

Annons

Helgdagar ska inte vara politiska, förklarade Aron Modig, ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund i ett debattinlägg igår.

1 maj som helgdag är enligt Modig ett exempel på ”ett politiskt särintresse” som - till skillnad från helgdagar baserade på kristen tradition – inte bidragit till att forma svensk kultur och historia.

Med det sättet att argumentera för arbetarrörelsens obetydlighet är det förstås roande att samma kristdemokrater sedan länge driver kampanj för att ”avsossefiera” delar av politiken. Alltför betydelsefull eller inte betydelsefull nog – det är nog läge för KD att bestämma sig för ett av alternativen.

Men visst är det så att frågan ändå väcks varje år i slutet av april: har förstamajdemonstrationerna spelat ut sin roll? Det är ju inte jättemånga som går i tågen numera, inte som på 30-talet. Har dessutom högern rätt som hånar de röda om att de i förstamajtågen ofta protesterar mot sig själva eftersom det är hos de röda den politiska makten länge legat?

Nja, man får nog vara bra naiv för att tro att en riksdagsmajoritet har makten att förändra samhällets alla orättvisor. Än mindre efter sex års borgerlig avpolitisering av gemensamma institutioner genom avregleringar av de samma.

Men kanske borde de ha den ambitionen och inställningen, är tanken jag slås av när Carl Hamilton i Kramfors talar om behovet av en ”politik som leder och inte bara följer” och om hur kapitalism förvisso är ett utmärkt system, förutsatt att den möts av en motkraft – politiken - som gör den anständig.

Kanske borde varje dag vara 1 maj. Kanske borde vi alla alltid ha inställningen att vi har självklar rätt att lägga oss i och ställa krav. Och då först och främst på politikerna som villigt avvecklar gemensamma institutioner, lämnar ifrån sig makten till privata intressen och låtsas som att marknaden fixar allt.

Hamilton tar exemplet om hur borgerligheten vill stärka oss som ”kunder” medan han menar att det är som ”medborgare” vi behöver stärkas.

Som medborgare som har rätt att ha åsikter om och ställa krav på exempelvis skolan även om vi skulle vara barnlösa 70-åringar. För att vi vet att utbildning och skola tjänar det gemensamma, tjänar oss alla.

Av avregleringarnas löften om lägre priser och högre kvalitet, ledde till område efter område tvärtom till högre priser, menade Hamilton - och inom skolan till rent förfall.

– Vore jag liberal skulle jag skämmas över hur gemensamma resurser övergått till privata fickor, sa Hamilton.

Men nej, några liberaler som skäms ser vi inte skymten av i dag. Tvärtom letar de efter fler sätt att begränsa politikens makt.

Mer läsning

Annons