Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Tvinga utbildningsministern att prata likvärdig skola istället för mobilförbud

Annons
Utbildningsminister Anna Ekström (S) besöker Härnösand på torsdagen.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) är en av den rödgröna regeringens riktiga stjärnor, respekterad och uppskattad både bland andra politiker, bland lärare och allmänhet som hon – som den kanske mest tillgängliga ministern – ofta byter några ord med om både högt och lågt i sociala medier.

Den senaste veckan har det handlat om nationaldagsfirande (mamma strök blusen i ministerns Moradräkt), om vad regelverket egentligen säger om skolavslutningar (både nationalsång och psalmer som Den blomstertid går förstås finfint att sjunga) – och om några av de mer omdebatterade politiska frågorna som rör skolan (religiösa friskolor och mobilförbud)

På torsdag besöker hon Härnösand och den socialdemokratiska arbetarekommunen bjuder bland annat in till ett öppet möte på Sambiblioteket.

Och även om det nu är så att det inte är Ekström som har regeringsnycklarna till statens skattkista, finns då ett ypperligt tillfälle att förklara för ministern att den svenska skolan behöver väldigt mycket mer än populistisk symbolpolitik om mobiltelefonförbud. Inte minst som rektorer vid precis alla svenska skolor redan i dag har alla möjligheter att införa ordningsregler som passar den egna skolan.

Det är fortfarande helt absurt att det där mobilförbudet faktiskt är en av punkterna i överenskommelsen mellan regeringspartierna, Centern och Liberalerna – tillsammans med rad på rad på rad om fler och tidigare betyg.

Detta medan det mest i förbigående nämns lite om likvärdig skola, men inte en rad om ökade resurser som är vad både lärare och kommuner skriker sig hesa om.

Och då känner vi till förutsättningarna ute i kommunerna, inte minst i länet. En enkät till Lärarförbundets lokalavdelningar visar exempelvis att 6 av 10 kommuner lägger mindre pengar på skolan i år än förra året. Till det lär tillkomma en rad kommuner som inte ändrat budgetanslagen till skolan alls, vilket förstås också blir en sänkning eftersom kostnaderna, exempelvis för lärarlönerna, rimligen ökar med ett par procent årligen.

Det handlar inte om att kommunerna inte vill prioritera skolan. Det handlar, för vilken gång i ordningen det nu kan vara som ledarsidan skriver det, om resursbrist bland annat i skuggan av en för speciellt glesbygdskommunerna dramatisk demografisk utveckling som innebär att kommunerna helt enkelt har en allt högre andel äldre som både behöver och förtjänar en trygg ålderdom.

Låt inte regeringen eller utbildningsministern komma undan att kommentera exempelvis hotande skolnedläggningar eller att barn i fattiga glesbygdskommuner får leva med fler obehöriga lärare och ett sämre utbildningsutbud än på andra ställen i landet med att skolan är kommunernas ansvar.

För om de verkligen tyckte det får de ju hålla sig borta även från symbolpolitiken.

Annons