Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Regeringen måste ta större ansvar för välfärden än för statsskulden

Annons
Regeringen presenterade sin vårändringsbudget på onsdagsmorgonen.

"Den som är satt i skuld är inte fri", sa tidigare statsministern Göran Persson (S) om ett Sverige under det tidiga 90-talets djupa ekonomiska kris med bankkris, hög arbetslöshet och skenande budgetunderskott och statsskuld.

Att inte ha kontroll över statens ekonomi bakband Sverige och tvingade fram drastiska nedskärningar i välfärdssystemen.  

”Aldrig igen”, sa man från politiskt håll och införde både ett utgiftstak för statsbudgeten och ett överskottsmål. Det sparades i ladorna i goda tider för att ha extra till kommande kriser.

Det ekonomiska ramverket har tjänat Sverige mycket väl i 20 år. Men som med en del andra heliga skrifter, kan det ibland gå lite för långt i uttolkningarna.

I dag är den svenska statsskulden lägre än den varit på 40 år, ändå fortsätter regeringen använda överskott i statens finanser till att fortsätta amortera istället för att använda till reformer. Alla partier vill vara bäst i klassen på att hålla hårt i statens pengar.

Den vårändringsbudget finansminister Magdalena Andersson (S) lade fram på onsdagen ändrar inte det. Delvis för att det reformutrymme som finns i ekonomin redan är intecknat av den moderata och kristdemokratiska budget som riksdagen röstade igenom för några månader sedan och som lade lejonparten på en skattesänkning som gynnar höginkomsttagarna mest. Men också för att en vårändringsbudget i sin konstruktion bara en kompletteringsbudget.

En extravända till Coop efter jobbet på fredagen när man glömt att köpa ketchup vid hushållets veckohandling dagen innan. 20-kronorsgrejen som läggs till en 1200-kronorshandling”, som ledarsidan jämfört det med tidigare år.

Så vill Andersson och regeringen satsa, måste de finansiera varje liten satsning med en motsvarande besparing nån annanstans. Det är så det ser ut, och regeringen vill inte utmana eller tänja på regelverket.

Lite pengar kunde dock fördelas och mest till klimatsatsningar men även ett tillskott till landsbygden för att förbättra enskilda vägar och järnväg.

Och även om de stora satsningarna väntar, får ju kommuner och regioner ändå fem miljarder extra i statsbidrag under 2019, en del av den rödgröna regeringens budgetproposition som M och KD behöll i sitt budgetförslag. Regeringen har också utlovat minst lika mycket per år under resten av mandatperioden.

Det är otroligt viktiga pengar eftersom det ekonomiska ramverket ju faktiskt även omfattar ett balanskrav för kommuner och regioner som innebär att om de går back ett år måste det regleras inom tre år. Allt för att förhindra att den kommunala verksamheten finansieras med hjälp av lån.

Men som ledarsidan också skrivit många gånger det senaste året, har så mycket mer ansvar och ekonomiska  bördor skyfflats över på kommuner och regioner de senaste decennierna att man i vissa delar av landet tvingas skära hejvilt i kostnaderna för att klara av sina mest basala uppdrag.

Att delar av landet förlorat mängder av statliga jobb är en del av problematiken – att samma del av landet dessutom har en större andel äldre befolkning gör också sitt.

Att möta de kommunala utmaningarna i framtiden utan att höja ribban det allra minsta utan bara behålla allt som det är i dag bedömde Konjunkturinstitutet häromåret att kommunerna inom fem år skulle behöva ett tillskott på 40 miljarder för att bibehålla den standard vi har i dag när alltfler den stora gruppen äldre börjar efterfråga vård och omsorg.

40 miljarder i extra statsbidrag under fem år vore enligt dem alltså för lite pengar för att göra annat än att bara fylla befintliga hål i verksamheterna!  

Regeringens utlovade 20 miljarder under mandatperioden räcker alltså inte – och en vårbudget kan inte göra någon märkbar skillnad.

Men i höst måste vi se något helt annat. En regering som lägger krutet på att ge kommuner och regioner rimliga förutsättningar. Det måste bli ett slut på nedskärningspolitiken. Regeringen måste ta större ansvar för välfärden än för statsskulden.

Annons