Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Dagens skola är inte slapp – den är svårare än någonsin

Annons

Flummigt och allmänt kravlöst? Numera har envar sin egen uppfattning om vad som egentligen är problemet med dagens skola.

Kraven som ställs på elever är större än någonsin.

När man ser skolarbetet på nära håll är det faktiskt svårt att få intryck av att dagens skola skulle vara speciellt slapp. Stökigt och gapigt i många överfulla klassrum, absolut. Men en allmänt slapp skola? Nej, det är en vrångbild.

I jämförelse med min egen skoltid är läxorna väsentligt fler, lektionsplaneringen detaljerad, betygen kommer tidigare, allt dokumenteras och bedöms till höger och vänster. Elevkontrollen börjar bli smått orwellsk.

Om tonåringen skippar sista franskalektionen en eftermiddag kommer ett automatiskt mejl eller SMS till föräldrarna som informerar om den oanmälda frånvaron. Som förälder slås man av hur skolan har blivit både två och tre snäpp striktare än för några decennier sedan. Men paradoxalt nog tycks eleverna samtidigt lära sig färre saker och i lägre takt. Inte på grund av lättja.

Man behövde inte vara någon högpresterande elev eller slita med läxor varje kväll för att kunna lära sig minnesregler om att substantiv är namn på ting, såsom cykel, boll och ring eller memorera att "Vi ska äta, ni ska laga".

Nej, jag kan inte se någonting i dagens skola som skulle tyda på att Sveriges internationella nedgång i skolresultat skulle bero på att eleverna anstränger sig så mycket mindre. Tvärtom, i flera år har det kommit rapporter om ökad skolstress. Men vad sjutton kan den skolstressen bestå i, om det nu inte produceras elevkunskaper i högre takt än förr?

Negativ stress är det som uppstår när man ställs inför krav men saknar kontrollen för att kunna klara av kraven. Och en påtaglig skillnad mellan det som lärdes ut i gårdagens skola och de måttstockar som används för att bedöma dagens elever var att gårdagens prov faktiskt gick att plugga till.

Inlärningsstrategin, för att använda högmodern skolsvenska, var tydlig. Alla valde inte att lära sig glosorna till provet. Men om man ville få bra på provet så gick det att begripa hur vägen dit såg ut. En konkret och begriplig uppgift som var inom räckhåll.

Men hur pluggar man sig till förmågan att föra välutvecklade resonemang om lösningar på ekologiska, sociala och ekonomiska hållbarhetsfrågor, och liknande fluffmonster som kursplanerna har fyllts med? Ingen ansträngning hjälper när stoffet är sådant som en ung elev omöjligen kan plugga sig till, utan en typ av färdigheter som egentligen bara långsamt växer fram i takt med att man får mer kunskaper om ämnet.

Man kan bli färdig med att lära sig verbböjningar, riksdagens konstruktion och de viktigaste händelserna i Franska revolutionen. Man kan aldrig bli färdig med att öva på att ”resonera självständigt”, hur det nu ska gå till.

Jag förstår så väl elever som blir stressade. De tvingas att gå i snårskogen istället för uppe på vägen. Och sen förvånas man över att de inte går lika snabbt som förr.

Peter Santesson

Anmäl text- och faktafel

Annons