Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Backholm Bohlin: Kan inte Lööf och Björklund visa upp sakpolitiska framgångar i nästa val är deras partier rökta

Annons
Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) ska enligt medieuppgifter på fredagen ha kommit överens med S och MP om ett regeringssamarbete. Foto: Henrik Montogomery/TT

Inget är klart förrän det är klart, men det mesta tyder nu på att nästa statsminister kommer att heta Stefan Löfven. På fredagsförmiddagen kom Aftonbladet uppgifter om att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kommit överens med Centerpartiet och Liberalerna om en regeringssamverkan. Det är när detta skrivs ännu oklart om det i så fall blir en regeringskoalition bestående av alla fyra partier eller inte.

Att Liberalerna är kluvna vet vi.

Det går att argumentera både för att C och L ska sitta med och stå utanför. Fördelen med att sitta med i regeringen är att man då har inflytande över hela regeringspolitiken. Man skulle till exempel kunna hoppas på ett liberalt inflytande över utrikespolitiken, något som inte kommer att ske om man väljer att enbart samarbeta i riksdagen. Fördelen med att stå utanför är att man då kan fälla regeringen om S inte skulle hedra den överenskommelse som partierna har slutit.

Sakpolitiskt tycks S ha fått backa på några punkter: Arbetsrätten, hyresregleringar och ett återförstatligande av skolan är områden som nämns. Men några detaljer har ännu inte kommit, så vi ska vara försiktiga med att ta ut något i förskott. Det kan fortfarande handla om vaga och till intet förpliktigande skrivningar.

Nu måste det avtal som ska finnas förankras i de olika partiorganisationerna. Att Liberalerna är kluvna vet vi efter de senaste veckornas debatt inför öppen ridå. Även inom Centerpartiet lär det finnas olika viljor, men partiet har varit skickliga på att lägga locket på. Inte ett ord har läckts från hur diskussionen har gått internt inom C.

Det visar tydligt på skillnaderna i partikultur mellan L och C. L är ett idéparti som är vant vid att stöta och blöta åsikter. Centerpartiet är det inte. Senast C försökte föra en öppen och transparent debatt när ett nytt idéprogram skulle tas fram så höll det på att gå käpprätt åt skogen. Det som i sak var en intressant diskussion framstod snabbt i väljarnas ögon som helt världsfrånvänt, inte minst eftersom fokus hamnade på att C diskuterade månggifte och avskaffad skolplikt.

Centerpartiets historiska erfarenheter av att samarbeta med Socialdemokraterna är inte särskilt goda.

Kortsiktigt kan det förstås skada ett parti att framstå som splittrat, men det hedrar Liberalerna att partiet öppet visar att det finns olika åsikter i partiet. Som väljare i Västernorrland har vi till exempel ingen aning om Emil Källström, länets riksdagsledamot för C, i dagsläget förordar Ulf Kristersson (M) eller Stefan Löfven (S) statsminister. Borde inte väljarna få veta det? Särskilt om Källström nu förordar Löfven efter att i valet ha kampanjat för en Alliansregering.

Centerpartiets historiska erfarenheter av att samarbeta med Socialdemokraterna är inte särskilt goda. Väljarna har straffat C de gånger de har agerat stödparti åt S och partiet har varit som störst i de perioder då de har utgjort en tydlig motpol till S – främst under Thorbjörn Fälldins tid som partiledare och statsminister. C och L kommer att få en svekdebatt på halsen oavsett vem av statsministerkandidaterna de släpper fram. Riktigt illa kommer det att bli om C och L släppt fram Löfven och de inte kan visa på tydliga liberala framgångar rent sakpolitiskt inför nästa val.

Mer läsning

Annons