Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Låt Jimmie Åkesson få som han vill

Sverigedemokraterna inledde på söndagen årets Almedalsvecka i Visby.

Jimmie Åkessons tal och partiets pressträff tidigare under dagen blev ännu en påminnelse om att partiledningens främsta strävan är annan än att presentera spetsig politik. Åkesson och gänget vill nämligen inget hellre än att smälta in bland de övriga riksdagspartierna.

Åkessons tal markerade mot bilden av partiet som ett enfrågeparti. Utöver att vara profilerade i invandringspolitiken vill Sverigedemokraterna även inrymma kriminalpolitik i sitt hägn. Mer än att poliserna ska bli fler och slippa pappersarbete blev det dock inte. 

Desto mer angelägen, så här halvvägs till nästa val, var i stället diskussionen kring mediernas behandling av Sverigedemokraterna.

I boken Problempartiet (Simo 2012) beskriver Björn Häger mediernas villrådighet i bemötandet av Sverigedemokraterna. I valrörelsen 2006 ignorerades partiets existens. Fyra år senare tävlade istället kvällstidningarna om att nå högst falsettoner för att uttrycka sin avsky för Sverigedemokraterna. Rubrikerna skanderade rasism och partiets kandidater hängdes ut som skattesmitare och hemfridsbrytare. Partiets annonser stoppades.

Detta kan, i jämförelse med den tidigare strutsmentaliteten, kallas för ett tappert försök. Problemet är att det fungerade än sämre. Enligt Hägers studie förstärkte mediernas förhållningssätt bilden av att ett politiskt etablissemang – "eliten" – var hotade av Sverigedemokraterna och därför motarbetade partiet. När Jimmie Åkesson sedan gavs utrymme – iförd prydlig mittbena och välstrukna skära skjortor – och bemötte journalisternas frågor med medietränade svar närmast befriade från konflikt framstod det höga tonläget som överdrivet eller rent av felaktigt. Och vips var en martyr född; lille Jimmie som slåss mot det onda Mediemonstret.

Ledningen för Sverigedemokraterna är inte dummare än människor i allmänhet. Och politik är inte heller raketforskning. Minutiöst kontrolleras informationen från partiet och de verkliga stolpskotten i förtroendemannaleden sparkas och utesluts. Partiet vill renodla polisens arbetsuppgifter, pratar om att man i riksdagen tagit strid för OS-sändningar och säger sig verka för bättre märkning av kött. Allt för att måla upp en bild för allmänheten av att Sverigedemokraterna hör hemma bland de stora spelarna, men utan att för den skull röra upp motstånd.

Inför valet 2010 skickade Jimmie Åkesson ett brev till landets samtliga tidningsredaktioner och vädjade om att Sverigedemokraterna skulle behandlas som ett parti bland andra. I just detta fall bör Åkesson få som han vill. Det finns faktiskt inga andra långsiktigt trovärdiga alternativ.

Sverigedemokraterna och deras förslag ska granskas och bemötas, utan att de tillåts forma hela det politiska samtalet. Alltför starka reaktioner från riksdagens övriga partier eller media leder bara till större sympatier för lille Jimmie.

Förekomsten av ett i grunden populistiskt och i vissa fall främlingsfientligt parti i riksdagen är en ordning som kommer att råda i överskådlig framtid. Självklart ska vardagsrasism bemötas med kraft och oseriösa förslag sågas, men såväl övriga riksdagspartier som media måste göra läxan och reaktionerna på Sverigedemokraterna vara rimliga.

Det är tyvärr inte riktigt som i sagorna. Trollen spricker inte direkt de tas fram i solsken. Däremot ser de allra flesta hur fula de är och väljer att rösta på ett annat parti.

GABRIEL EHRLING

Gabriel Ehrling är ledarskribent för Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.