Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Landsbygden raderas från den politiska kartan" – de gör uppror mot centralisering och urbanisering

Det mullrar i Stockholms stad. Epicentrum är ett litet grått hus vid Saltsjökvarn, ett hus byggt av bräder från Nordingrå som nu fylls med brännande aktuella budskap. Serieskaparen Mats Jonsson och konstnären Anders Åberg är de två musketörerna som slåss för att ge landet en plats i storstan.

"Vakna, Stockholm!" ljuder parollen. Ambitionen och visionen är storslagen – att bygga upp en landskapsambassad i Stockholm, att låta landet ta plats mitt i huvudstan, att låta det lilla grå huset bli ett fönster mot en annan verklighet. En verklighet som kan vara lätt att glömma för den som befinner sig mitt i huvudstadens förblindande brus.

Men Anders Åberg, skaparen av världskonstverket och kulturmuseet Mannaminne i Nordingrå, vet hur motigt det kan vara att göra sin röst hörd.

– Jag är van att jobba hårt men det här är för jävligt, summerar han med ett snett leende några dagar innan utställningen ska öppna.

Inne i snickeriet på Mannaminne är arbetet i full gång; en färdig modell av en toscansk by står framför en snart färdig kustlinje som ska skildra flyktingarnas väg och situation. En flyktingbåt möter Checkpoint Charlie och på golvet står ett havererande svenskt folkhem, symboliserat av ett tåg på väg ned genom golvet.

– Rena Titanic, summerar han krasst.

Anders Åberg vill göra sin stockholmsateljé till en mötesplats som stämmer till eftertanke. Ett kulturmöte inte bara mellan stad och land; här ska hela världen kunna mötas, här ska Mannaminnes idé speglas i koncentrerat format.

– Jag vill visa att det finns andra sätt att vara, andra sätt att existera och finnas till som människa. Klyftan mellan stad och land växer och fördomarna ökar; jag vill motverka det. Det här är så viktigt att man blir frustrerad, säger han.

Han är starkt kritisk till att landsbygden blivit en blind fläck på den kulturella kartan.

– Är man inte en del av den fina kulturkretsen i Stockholm får man inte utrymme att visa upp sig. Lantisar har inte en chans, du manglas ned i botten hur duktig du än är. Du förbigås med största möjliga tystnad.

– Det finns väldiga fördomar mot kulturen på landsbygden, en parallell till fördomarna mot kroppsarbetare. Eller snarare okunskap; tror man verkligen att den som inte är akademiskt utbildad eller har valt att jobba med händerna inte är intellektuell? Att man inte kan tänka? Jag har mött svetsare och jordbrukare som är mer intellektuella än många ur den så kallade kultureliten.

Precis som Mats Jonsson ser Anders Åberg en landsbygd som åsidosätts allt mer, med bönder som inte klarar ekonomin och en infrastruktur som krackelerar under trycket av den centraliseringsvåg som sveper över landet. Han ser en glesbygd som brandskattas och en politik som återför smulor av de rikedomar som fraktas bort.

– Hela Stockholm lever på skatteintäkter från malm och skog. Det finns finradikala stockholmare som diskuterar det här, som en "intressant frågeställning", men det är bara bluff och tom retorik. I grund och botten tycker de att landsbygden kan läggas ned, "vaddå, varför ska Sverige ha eget jordbruk?".

Centraliseringen sker även inom länsgränser. I Västernorrland ställs tre akutsjukhus mot varandra.

– Centraliseringen gröper ur inlandet. Märkligt att det är så långt från Sundsvall till Sollefteå men självklart att Sollefteåborna ska åka till Sundsvall. Det är alltid avståndet till makten, avståndet blir större och större och makten mer och mer anonym, i stort sett omöjlig att komma i kontakt med.

Anders Åberg talar om det goda samhället, där flyktingar välkomnas – "jag är skitglad över att de vill komma hit till detta kalla land" – där stad och land kan existera på lika villkor – "bygger du för två miljoner i Undrom är huset värt 300 000 när det är klart, men i Stockholm blir bostadsrättsföreningarna bara rikare och rikare" – och där kultursynen inte bygger på turisternas pengar utan den genuina kulturella upplevelsen – "överallt samma upplevelsepaket, samma glosor om goda värdskap, destinationer i brons-, silver- och guldklass, hela detta floskelbygge!"

– Livet är inte oändligt. Jag bekämpar det jag tycker är fel och försöker göra det bästa, så länge jag kan. Jag vill visa att vi hör ihop, Yxhult och Östermalm!

Mats Jonsson, serieskapare och redaktör för Galago, visar sin utställning "Sågade trävaror". Det är självbiografiska serier som skildrar kontrasten mellan utvecklingen i den lilla norrländska bruksorten Bollsta, där han växte upp, och dagens Stockholm.

Åren i Stockholm har gett perspektiv.

– Stockholm är så privilegierat. Samtidigt som okunskapen och ointresset för det övriga landet är enormt, säger han.

– Gör jag ett seriealbum om Stockholm säljer det tre gånger bättre än ett som handlar om Norrland. Storstaden är norm, många stockholmare upplever en större kulturell gemenskap med London, Paris och Tokyo än med en jämnårig Kramforsbo. Det är ett förödande kulturellt avstånd som skapar stora slitningar.

– Jag har förmånen att på nära håll kunna jämföra två extrema poler – Bollsta och Stockholm. Jag har med egna ögon sett vad som händer, på båda ställena. Hur staden blivit norm, hur landsbygden raderas från den politiska kartan.

I Stockholm gnäller man över att hus byggs i den lilla natur som finns kvar och att boendepriserna stiger. I glesbygden stängs mer och mer ned, hus förfaller och rivs; det är inte tal om att bygga nytt.

– Det som händer är väldigt sorgligt. Folk har lika stor rätt att bo i glesbygd som någon annanstans. Så länge man har ett samhälle ska man ta ansvar för helheten. Det finns otroligt mycket pengar i samhället, det är bara en fråga om fördelning.

Lördagen den 7 maj finns de båda vid det lilla grå huset. En stockholmare bosatt i Ångermanland och en ångermanlänning bosatt i Stockholm. Och förre kulturministern Bengt Göransson, som är med på ett hörn som invigningstalare.

Och förhoppningsvis många fler – som kan upptäcka en ny mötesplats, en brännpunkt och ett utrymme för diskussioner som kanske, kanske kan medföra förändring.

* * *

För fler kulturnyheter varje dag: Följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook:

Läs mer kultur och hitta alla artiklar på vår hemsida

Krönikor av Katarina Östholm:

Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra vackra lögner

Dödsstöten för landsbygden – om det brutna kontraktet mellan stad och land

Den odemokratiska staden – om den urbana diktaturen och byn som fostrade en statsminister