Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kurt-Göran Öberg: Äntligen första sprutan…

Vädret är uselt med snöblask, regn och blåst om vartannat. Typiskt aprilväder just idag (9/4) då det var dags. Efter hundratals (?) besked om vaccinering hit och dit, har äntligen min bokade tid till vaccinationscentrat fått mig på plats.

Disciplinen att följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter var närvarande. Jag fick ett munskydd att ta på mig efter mycket noggrann handtvätt. Folk satt tysta och anonyma bakom ansiktsmaskerna. Det låg en förundran och förväntan i luften, äntligen skulle det efterlängtade vaccinet sprutas in i mig. Den vänliga och effektiva personalen jobbade med ett leende på sina läppar och gav oss uppmuntrande ord – nu kanske det vänder…

Efteråt satt jag (man skall sitta i 15 minuter efter injektionen för kontroll att allt är okej) och ”filosoferade” kring spruta nr 2, som jag får i mitten på juni. Då har pandemin fått oss över 75, att följsamt lyssna och laglydigt inte bryta mot rekommendationerna som upprepas i media, inte haft en chans att göra annorlunda under 15 månader!

Jag återkommer till hemmet och sjunker ner i den insuttna tevefåtöljen. 15 månader alltså, det känns nästan som en stöld av livets gång och livskvalitet. Men fy, här sitter jag och klagar, och påminns om hur illa det gått för tusentals svenskar som inte fick en andra chans i livets senare skede. Läser om hur kommunerna har gott om platser på äldreboenden, en tragisk åminnelse om det som passerat inom omsorgen.

Hela samhällsapparaten hackar sig fram i en tillvaro där kultur, sport och massor av allehanda aktiviteter lever i ett ingenmansland just nu, livsöden kraschar och hopp om framtiden målas i mörka nyanser.

Vi har de flesta av oss någon i vår närhet där viruset redan söndrat och ersatt trygghet med ovisshet. Finns jobbet kvar? Eller blir det en ”golgatavandring” till Arbetsförmedlingen om den finns kvar på orten?

Nu står vi inför förändringar som vi före covid inte hade en susning om. Vi lär anpassa oss till helt nya förutsättningar kring arbetsplatser, där detta är möjligt. Digitalisering och möten via skärmar har kommit för att stanna. Likaså arbeta hemifrån, vilket frigör massor av kontorsytor, särskilt i storstäder, vilket kan få positiv betydelse för den prekära bostadsbristen.

För oss som står utanför kretsarna som styr och ställer är miljardrullningen av bidrag till företag som behöver hjälp är helt okej. Men att generöst strö bidragspengar till välmående rika stora koncernföretag, vilka skamlöst ”förvandlar” miljonerna till bonusar och aktieutdelningar, kan bara beskrivas som ett katastrofalt stolpskott vilket rimmar illa med devisen att vi skall bekämpa pandemin tillsammans.

Vi balanserar mellan hopp och förtvivlan den här tiden. I mina skrivna dikter råkade jag på den här som får avsluta mitt ”filosoferande”.

UTOM ALLT TVIVEL

Har ingen aning om hur

upplösningen skall bli

att den kommer till stånd

är utom allt tvivel

herraväldet över förloppet

är överbringat till ödet

det outrannsakliga

Kurt-Göran Öberg

Näraskribent

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel